Ord som ej är till för att läsas

Jag var tillbaka på den plats där jag för exakt ett år sedan vandrade runt med Honom och var den lyckligaste tösen i hela universum. Ett år har gått sen den där underbara dagen när jag njöt av att bara vara hans. Ett år har gått men idag drogs jag tillbaka och alla känslor bubblade upp inombords. Jag kände sorgsenhet inför det som hände, lycka inför det som var, saknad efter det som aldrig blev.

I ett år har jag försökt att övertyga mig själv om att jag kommit över och förbi. Veckor och månader har gått där jag intalat mig själv att jag inte längre låter mig påverkas av dessa minnen. Jag gick som på nålar idag. Jag försökte slappna av och enbart ha roligt men minnena var för många och platsen alltför starkt förknippad med denna varma septemberdag 2007. Jag blir arg på mig själv som låter mig påverkas, som ett nederlag efter så lång tid. Varför kan inte bara dessa minnen lagras långt bak i huvudet och endast komma fram när jag eftersöker dom?

Sanningen är den att jag aldrig mått så bra som den dagen, jag har aldrig känt mig så vacker. Jag har aldrig strålat så mycket som jag gjorde då. Det fanns ingen annanstans jag ville vara då än i hans ögon, i hans famn. Känna hans hand i min. Jag ville vara hans för evigt.

Ett år senare gör det fortfarande ont, så förbannat ont.