Bymarknad i min by

Idag är det Härnevi Bymarknad. En trevlig liten bymarknad som växer sig större för varje år som går. Jag är uppväxt där i krokarna. I Härnevi kyrka arbetade jag som guide och kyrkogårdsvaktvästare flera somrar i rad när jag var yngre. Jag passade på att besöka kyrkan idag, tände som vanligt ett ljus för mina nära och kära och sjöng sommarpsalmer. Synd bara att det alltid är sån knepig tonart på dom där psalmerna. Antingen är det på tok för lågt eller alldeles för högt. Min röst har inte riktigt dom resurserna.

Jag satt och kikade i taket. Målningar av Albertus Pictor. Minns när jag stod där och berättade för kyrkobesökare vad dom olika bilderna hade för innebörd, vart ifrån bibeln målningarna är hämtade. Jag minns knappt det där längre. Bara dom grymma bilderna. Lustigt det där egentligen, vad som fastnar i huvudet och vad som glöms bort.

Åkte lövad skrinda till marknaden som låg en bit bort. Har inte åkt lövad skrinda sen jag tog studenten. Det börjar bli många år sen nu. Men det var inte minnen från studenten som nådde mig när jag satt där på en halmbal. Det var minnen från midsommar när jag var liten. Då hade vi som tradition att åka upp till skogen på morgonen med vagn och traktor för att smycka vagnen med björkar och blommor samt att plocka blommor till midsommarstången som senare skulle klädas. Jag beundrar det tålamod som mina föräldrar, morföräldrar och min mors syskon hade med att ordna detta varje år så att jag, min bror och mina kusiner skulle få en tradionell midsommar. För mig är det ovärderligt idag. Då tog man det för givet. Man visste ju inget annat. När vagnen var smyckad och lövad så åkte vi till Härnevi fotbollsplan för midsommarfirande och dans runt midsommarstången. Tipspromenad stod på programmet. Fika i slätten med saft och kladdkaka. Livet lekte.

Minns den där tiden och blir lite längtig när jag sitter där i skrindan och känner hur björkbladen kittlar mig i nacken och den ganska starka vinden envisas med att få mitt flygande hårsvall i ansiktet. Vid såna där tillfällen lyser mina ögon. Vid såna där tillfällen önskar jag att jag hade någon som satt där bredvid som jag kunde få berätta allt sånt här för. Berätta saker om min uppväxt, hur jag hade det som liten. Kunna peka ut platser där jag lekte som barn. Ja alla såna där småsaker som blir så märkbara när det inte finns någon att dela dom med.

Jag letade mig fram till skjutbanan där min pappa och morbror stod som vakt. Givetvis skulle jag skjuta. Många år sen sist. Vad jag minns har jag alltid varit riktigt dålig på sånt där. Träffa en liten liten prick lång bort. Inte min starka sida. Men skam den som ger sig så jag gav min pappa tio kronor och fick hjälp med geväret. Siktade länge och förstod inte hur jag skulle få det där siktet att fungera som jag ville. Jag såg lite himmel men krysset man skulle ha i mitten var nån helt annanstanns. Jag stod där länge innan jag listade ut hur jag skulle bete mig. Jag avlossar ett skott och vi alla tre står där som fån när jag träffar mitt i prick. Jag förstår vad jag lyckats med och skriker rakt ut. Min pappa blev nog riktigt stolt över mig i det där ögonblicket. Sen att det i slutändan hamnde på 3 träffar av 10 skott behöver inte diskuteras. Pappa bjöd mig på korv och festis sen i alla fall.

Köpte en fin väggljushållare som en vän till familjens dotter gjort. Den kommer att passa i min nästa lägenhet. Den lägenheten jag inte har. Men passa kommer den att göra. Speciellt i en lägenhet på Söder. Vi håller tummarna för det. Det får bli en tid i Stockholm. Sen måste jag tillbaka ut på landet. Det är på landet jag hör hemma. Det märker jag dagar som denna.