En nyckel utan hem

Rastlösheten har sitt grepp om mig inatt. Jag finner ingen ro att försvinna in i sömnen. Ångesten gnager i mig. Mitt hjärta beter sig konstigt och jag tar djupa andetag för att få obehaget att försvinna. Vad är det som gnager i mig? Varför denna rastlöshet och oro?

Jag är orolig över att jag alltid kommer att vara en rastlös själ som ständigt är på jakt efter något större. Att ständigt söka nya utmaningar när tristessen smyger på. Att hela tiden fly iväg för att slippa känna ansvar. För att slippa söka i mig själv efter svar. Jag vill inte leva så. Jag vill kunna stanna upp. Jag vill kunna känna ro. Jag vill kunna känna att jag inte behöver fly. Det är då jag inser.

Vissa tillfällen finns inte dessa känslor. Ibland vill jag inte fly iväg på jakt efter något större. Ibland vill jag bara stanna upp och få vara där jag är. Då kommer tanken till mig som en blixt från klar himmel. Just dessa tillfällen känns det som att jag hittat hem.

Jag reser mig upp i sängen, kikar ut genom fönstret och kan redan ana hur det börjat ljusna över stan. Jag har hittat hem men ändå inte. Jag är inte hemma. Jag har en nyckel men den passar inte i låset. Jag har testat nyckel efter nyckel men ingen har fått låset att öppna sig, ingen nyckel har fått dörren att öppnas. Så jag står där vilsen kvar på utsidan. Utlåst från den dörr och det hjärta som jag önskar vore mitt hem. Det hjärta som skulle ge mig ro.

Och rastlösheten fortsätter ha min kropp i ett järngrepp.