En själslig resa

Aldrig tidigare har jag känt mig så långt ifrån kärleken som jag gör nu. Kärlek från människor runt omkring mig känner jag mer än någonsin förr, men den där kärleken från en man, den saknar jag. Jag kan välja att se det så att jag har grundpelaren i mitt liv ordnad och trygg. Jag har folk i min omgivning som jag mår bra av och som jag får ge kärlek till och som ger mig kärlek tillbaka. I och med detta så tycker jag att jag är redo att låta den himlastormande kärleken ta fäste i mitt liv. Men den lyser med sin frånvaro. Den är som sagt mer frånvarande än någonsin förr.

Det senaste året har jag givit mig ut på en resa. En resa med någon slags diffus slutstation, att lyckas hitta mig själv. Det är först nu när jag ser tillbaka som jag ser hur långt jag kommit. Flera gånger på senare tid har folk i min omgivning sagt åt mig att fortsätta vara den positiva och glada människa jag är. Att aldrig låta någon trycka ner mig. Att gå genom svårigheter med huvudet högt och lita på att jag är en människa som gör gott och som sprider glädje till min omgivning.

Detta har inte alltid varit självklart för mig. Tankegångarna har gått ifall jag måste ändra på den jag är. Att jag måste dämpa mitt skratt, att jag måste hålla tillbaka den jag är. Men då skulle inte jag vara jag. Jag skulle vara en reducerad och redigerad upplaga av mig själv, jag skulle vara halv. Jag har mitt skratt, jag har mitt leende. Enligt vissa så sprider jag spontan glädje när jag får mina små utfall bland främmande människor i kassakön eller på stan. Vissa stör sig säkert på mig till den grad att dom ser rött men då får jag väl helt enkelt acceptera att det är så. Man kan inte bli omtyckt av alla. Något jag kämpar hårt för att inse att det faktiskt är okej att inte bli omtyckt av alla.

Är det med en tjugofemårings vishet jag kan sitta här och tänka att jag faktiskt är den jag är. Jag tänker inte ändra mig för någon. Jag tänker vara den människa som livet har skapat mig till att vara. Jag vill aldrig förlora min glädje. Jag vill aldrig förlora förmågan att alltid ha ett leende över till mina medmänniskor, aldrig förlora förmågan att skratta mig igenom livet. Jag måste helt enkelt vänta tills den man kommer som tycker om mig precis som jag är. En man som också tycker om att skratta sig genom livet. En man som ler lite extra, när han ser just på mig. En man som heller inte bara nöjer sig, utan faktiskt tycker att han vunnit högsta vinsten på lotto när han har mig i sin hand.

Kanske gömmer han sig någonstans på Stockholms gator. Kanske har jag redan mött honom. En sak är dock säker. Den dagen den äkta kärleken är på jakt efter mig. Då är jag redo. Tills dess njuter jag av mina vänners kärlek och fortsätter min resa, på en lite mindre krokig väg.