Förväntansfullt vemod

"Du kommer att charma SÖS på samma sätt som du charmat hela avdelningen här hos oss."

Jag blir lite förlägen och ser tvivlande på henne samtidigt glad över hennes ord som jag önskade vore sanna. Jag har en så fantastiskt stor separationsångest inför att lämna alla underbara jobbkamrater att jag har svårt att beskriva det med ord. Ibland anser jag att jag är dum i huvudet som ger upp det här mot något jag inte har en aning om hur det kommer att bli. Jag kommer att leva min dröm men jag kommer samtidigt att lämna dom människorna som får mig att skratta så jag gråter varje dag på jobbet. Men man måste chansa här i livet. Om man aldrig vågar någonting, vad vinner man då?

Jag har lite svårt att acceptera att avdelning 11 fortsätter fungera som vanligt efter att jag har slutat. Jag vill liksom att hela bunten ska följa med mig till SÖS. Att det inte är praktiskt möjligt vet jag om, jag är ju inte dum, bara det att jag har lite svårt att ta in att dom faktiskt inte kommer att möta mig varje dag jag kommer till jobbet. Samtidigt har jag väldigt svårt att tro att inte mina nya arbetskamrater kommer vara annat än underbara. Jag tror verkligen det. Men separationsångesten finns där så det räcker och blir över.

Att varje dag få höra att man kommer att bli saknad är något jag känner otrolig ödmjukhet inför. Trodde verkligen inte att så många skulle uttrycka att det blir ett tomrum efter mig. Hur svarar man på det? Det kan man inte. Man kan endast vara ödmjuk och tacksam inför att man gjort ett positivt intryck och lycktas sprida glädje på en avdelning som redan har så extremt högt i tak. Att sedan dessutom få höra att man är söt när man gör sina tabbar är något jag räknar med inte kommer att existera på min nya arbetsplats.

Jag har fem pass kvar att göra på avdelning 11. Sedan är den tiden förbi. En skyddad verkstad byts ut mot något nytt och helt okänt.

Nervöst så jag förgås. Men otroligt spännande.