Ensamt och tyst

Jag ser ut över lägenheten som varit mitt hem dom senaste tre åren. Nu känns det inte längre som ett hem. Flyttkartongerna står staplade på varandra och på bordet bredvid mig ligger några lysrör, andvända glödlampor och två batterier.

I hallen hänger några tomma klädkaljar kvar på hatthyllan. Kommer på att jag ännu inte packat ner klädgaljarna som hänger i garderoben heller. Hela tiden ser jag saker som måste göras. Upptäcker ständigt en ny liten vrå som ännu inte plockats ur. Hur mycket saker kan man få plats med i en liten etta? Tydligen för mycket.

Den här flytten känns seg. Känns som att jag aldrig blir klar. Det är ensamt och deprimerande att plocka ihop sitt liv i lådor och kasta det som inte längre passar in. Tänker tillbaka på i våras när jag hjälpte Johan flytta. Den flytten kändes rolig. Eller nej, nu ljög jag. Den flytten kändes vemodig på det sättet att han flyttade ifrån den stad jag om någon vecka ska flytta till. Men när man är två som packar och städar blir själva flytten ganska underhållande. Dessutom har man någon att prata med.

Det finns ingen som pratar med mig här. Springsteen och Winnerbäck har gjort mig sällskap hela dagen och det är jag ju självklart tacksam för. Men sedan råkade jag dra ur kontakten till stereon och det blev tyst. Sedan dess har det varit tyst här. Jag hör mina egna tankar och dom är obehagliga ikväll. Min kropp är trött och längtar efter sängen. Jag vet dock att sömnen kommer att utebli även om jag ger efter och går och lägger mig.

Jag måste packa det sista, med tankarna som sällskap.