Jag stod lutad mot en lyktstolpe utanför ett café ikväll och väntade på en vän. Jag vände på huvudet och något fick min blick att fastna. Där kom han gående. Karln med stort K. En vacker varelse som redan på håll lyste upp gatan med sin manlighet. Kunde inte slita blicken. Följde varje steg han tog.
Stilig. Manlig. Lång. Mörk.
Aldrig sett honom förr. Möjligen i någon avklädd fantasi jag haft. Men aldrig i verkligheten. Aldrig sett honom gående på någon gata i min stad förut. Han försvann in i en port och sen var han borta. Allt var över alldeles för fort. Tur att jag hade lyktstolpen att hålla mig i.
Vem är han denna främling? Denna mystiska man som fick mig helt ur balans genom att bara existera. Blickarna vi växlade fick mig att lova honom evig trohet. Vore fint att kunna berätta det för honom en dag. Att jag faktiskt är hans till dagen då jag dör.
Den informationen borde göra honom lagom nervös.
Vilken kass nunna jag är.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
5 kommentarer:
Lyktstolpar är bra vänner ;)
kent: ibland är dom de bästa! ;D
Ojdå, verkligen inte illa. Du får stå och hänga utanför porten fler gånger, helt klart.
tror han försvann ut ur mitt liv lika snabbt som han kom in i det. men va vacker han var. en färgklick här på de gråa gatorna i västerås :)
Oj! Spännande!!
Skicka en kommentar