Jag står där på perrongen på Centralstationen och väntar på dig. Klädd i en röd prickig femtiotals klänning och tidsenlig vacker frisyr. Varje hårstrå ligger på plats och det lockiga hår som inte faller över axlarna är prydligt uppsatt i en knut. Jag är förväntansfull där jag står. Då kommer tåget in på stationen. Du stiger av tåget iförd uniform, så stilig och rak i ryggen. Nyss hemkommen från kriget går du emot mig med ett stort leende på läpparna. Du ger mig en innerlig kram, kysser mig på kinden och säger att jag är som en färgklick på den annars så grå stationen. Du säger att jag är vacker där jag står.
Jag ler. Jag är lycklig.
Du ler. Du är lycklig.
Vi tar oss hem till vår lilla lägenhet på Söder. Golven knarrar lika mycket som den dagen du lämnade mig för att tjäna landet. Kakelugnen som förr värmde oss båda har fått vara min enda källa till värme under lång tid. Framför den har jag suttit på kvällarna och läst breven du skickat till mig. Du har skickat ett brev varje dag till mig. Jag har läst varje brev hundratals gånger. Jag har doftat på pappret för att försöka känna doften av dig. Jag har känt med fingrarna på de vackert skrivna bokstäverna för att vara dig nära.
Nu är du tillbaka hos mig, nu får jag åter känna din doft. Nu kan vi börja vårt liv tillsammans. På riktigt.
Vi skrattar så tårarna rinner. Jobbarkompisen ställer ner kaffekoppen och säger Nädu Elin, nu är rasten slut, dags att förbereda för lunchen, patienterna väntar på oss. Men visst var det härligt att höra honom berätta och fantisera om att jag var flickan som mötte honom på stationen. Jag kikar på honom i smyg och tänker; Kanske möjligen att han just i den stunden ville att jag faktiskt skulle stå på den där perrongen.
En mysig fantasi var det trots allt.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar