Jag vaknar. Stänger av larmklockan och vänder mig i sängen. En stor nedstämdhet ligger som en dimma över mig och jag känner mig illa till mods. Jag lämnar sängen och ställer mig i duschen. Med lampan släckt står jag där och försöker komma på vad det är som tynger mig. Strålarna rinner ner för min hud, avslappnande, men inombords är jag stressad. Stressad men totalt orkeslös. Försöker se objektivt på mitt liv och försöker lokalisera vart känslan kommer ifrån.
Senast för några dagar sedan reflekterade jag över hur viktiga mina små utflykter till Stockholm varit. De har varit en verklighetsflykt för mig och jag har bara fått njuta och tagit det lugnt. Jag stressar ner och känner på det behagliga livet. Detta har gjort att jag kommit tillbaka med ny energi och kraft. Trodde jag. Men det är så fel. Så få dagar ger inte längre kraft till min själ att orka lika mycket som förut.
Man kan ha så många järn i elden att den slocknar.
Dessa ord dyker upp i mitt huvud och jag känner mig som den mest elaka och känslokalla sjuksköterskan i hela världen. Lyssnar jag tillräckligt? Gör jag allt för mina patienter? Bekräftar jag dom så mycket som jag borde?
Men Elin, du ser så nedstämd ut. Hur mår du? En arbetskamrat mötte mig i korridoren och såg på mig med bekymrad min. Jag var bara trött och så less. Less för att jag känner mig så otillräcklig och känslan av otillräcklig gnager i mig. Den gnager i mig och tar den sista av min energi. Jag trodde inte att det märktes så tydligt. Men han såg.
Jag får bita ihop i sommar när dom drar ner på en personal i en personalstyrka som redan går på knäna. När flera i personalen äter antidepressiv medicin och går i samtalsterapi relaterat till stressen på jobbet så är det något som är fel. Jag ser inte längre på denna sommar med glädje. Jag ser den som något jag måste överleva. Just nu lever jag för mina lediga dagar. Men de lediga dagarna ger mig inte den energi jag behöver. Men de ger mig nog med kraft för att orka forsätta ett tag till.
Saknar min energi. Saknar min sprallighet. Saknar min förmåga att ge. Saknar att känna mig hel.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
6 kommentarer:
Men gumman då...
Kramar om
Pia
pia: tack vännen..du är så go..
bara att ta en dag i taget, eller hur? :)
KRAM!
Blev faktiskt lite ledsen och orolig för dig när jag läste ditt inlägg!
Vet ju att det är för djävliga villkor ni arbetar under, men låt inte jobbet äta upp dig. Inget jobb är värt att du bränner ut dig.
Vet att du har höga krav på dig själv, men alla andra tycker att du duger mer än väl som du är!
Kram
Janne
*kramar om*
Jag har varit inne på det förut, du kräver för mycket av dig själv många gånger. Gör så gott du kan så räcker det gott och väl, och skulle du någon dag känna som du beskrev i inlägget så är det helt ok att inte göra sitt bästa fullt ut egentligen.. att ladda batterierna lite istället.
Önskar så jag kunde göra något för dig, finnas där för dig, kanske ge dig lite energi eller bara hålla om dig när det känns lite tyngre.
Vill bara så gärna att du ska må bra.
*kramar om lääänge lääänge*
Gör ont att läsa...
*kram*
janne: bli inte orolig över mig, men vissa dagar är så himlans tunga.. och jag inser ju att jag går på reserverna..
ska försöka lätta lite på kraven på mig själv men jag vill göra mitt absolut bästa annars misslyckas jag. och nu finns inte orken för att göra mitt bästa och då känns det tungt..
kram janne!
eldregn: du är väl för go du oxå med alla dina stöttande ord. :) det är jag som borde stötta dig inte tvärtom.. =/
kramar om dig vännen!
kent: jag mår bättre nu :) det är bara ibland alla dom där känslorna måste ut.. det ordnar sig.. :)
kramar!
Skicka en kommentar