Kungsholmen vs Söder

Igår kväll var det dags för mig att återigen sätta mig på tåget och rulla österut. Jag tycker om dom där resorna. Det där tåget tar mig till en plats full av möjligheter, till en plats som bara känns starkare och vackrare för varje besök. Varje gång jag har satt mig på det där tåget har det dessutom tagit mig till människor jag tycker om, till vänner jag tycker om att ha nära, som jag tycker om att se på, och lukta på.

Det känns alltid lite konstigt att passera min hemstad. Att sitta kvar på tåget när det gör sitt uppehåll. Att inte ta min väska och kliva av på perrongen vid det lilla stationshuset. Men samtidigt är det inte förrän då känslan av att vara på väg kommer.

En vän mötte upp mig på Centralen och vi började promenera ut mot Kungsholmen. Stadshuset fick sig en närmare titt och som vanligt suger jag in allt i blicken och går med stora ögon och öppen mun. Konstigt att jag inte snubblat än. Snubblat har jag men inte så jag ramlat. Endast en tidsfråga tills det sker dock. Jag blir alldeles vinglig av att gå och titta på allt som rör sig, och allt som inte rör sig med för den delen.

Promenaden fortsätter på Kungsholmen. Vackra hus avlöser varandra och små mysiga butiker trängs på Hantverkargatan. Vi hade som avsikt att hitta ett mysigt café som kunde erbjuda oss lite värmande kaffe som så väl behövdes i ett kallt Stockholm. Det fanns gott om caféer men dessvärre inget som var öppet. Men då både jag och vännen har en svaghet för Söder så var det där vi hamnade.

Denna gång fick jag möjlighet att titta närmare på Vita bergen. Ett underbart litet område som det är fullständigt omöjlig att inte bli förförd av. Jag skulle bums kunnat bosätta mig i ett av de små husen. Jag ville inte gå därifrån. Hade det varit varmare hade jag tvingat mitt sällskap att ta sjuttiotre varv till runt dessa små helcharmiga stugor.
Efter att ha intagit kaffe på Skånegatan var det dags för mig att åka hem till vännen på Kungsholmen som jag skulle tillbringa natten hos.

När jag gått av tunnelbanan vid Rådhuset och gick där själv på gatan och inte längre vilset försökte leta mig fram utan att jag faktiskt visste vart jag var på väg, så kände jag bara en sådan genuin glädje. Njutandes av stunden ringde jag en vän för att dela denna upplevelse och för att få höra att han minsann var stolt över mig som tog mig fram själv sent om kvällen i Stockholm. Den reaktionen uteblev. Han var inte speciellt imponerad. Kanske för att han ännu inte fått uppleva mig obefintliga lokalsinne. Hade jag däremot ringt vännen som fortsatte sin resa i tunnelbanan på vägen hem och berättat hur pirrigt glad jag kände mig så hade han med all säkerhet tyckt att jag var en riktig knasboll men så hade han nog ändå skrattat och sagt att han faktiskt är lite stolt över mig.

Väl hemma hos min älskade lilla vän på Kungsholmen så blev det några timmar fyllda med prat och skratt innan det var dags att släcka lampan. Det kändes så härligt att sitta där i hennes soffa. Den som jag suttit i så många gånger förr, den som känns så hemma. Kungsholmen kanske inte är stadsdelen för mig men med min vän boendes där gör hon de redan så vackra kvarteren mycket vackrare att vistas i. Saknat våra mysiga kvällar, att kunna promenera över till varandra och dricka några koppar te. Måste bli ordning på det.

Dags att bli Södertjej.