Jag har alltid haft en känsla av att jag kommer att dö ung. Jag kan inte säga vart den känslan kommer ifrån eller att det beror på att jag skulle vara rädd för döden, men den har alltid funnits där. Jag trodde inte att jag skulle uppleva min tjugoårsdag, men så blev det ju. Nu har jag passerat tjugofemårsstrecket men den där känslan finns kvar. Jag kommer inte att bli gammal.
Jag får inte panik över att tro att jag inte kommer att vandra runt här i sextio år till. Jag får inte panik över tanken att inte få åldras. Men det som gör mig så innerligt sorgsen är att behöva lämna jordelivet utan att få uppleva äkta kärlek. Utan att få uppleva känslan av att komma hem till någon som längtar efter mig så fort jag går utanför dörren. Utan någon som tycker att hans liv skulle vara ofullkomligt utan mig i det. Utan att ha fått se honom i ögonen och känna gränslös kärlek och passion och veta att han ser på mig med samma ögon, och att han är min.
Kärlek och förhållanden för mig har hittills inneburit svartsjuka och varit psykiskt destruktivt. Något som har brutit ner mig steg för steg och gjort att jag tvivlat på att den där kärleken alla pratar om skulle vara menat för mig. Dessa upplevelser har fått mig att leva som vinden. Den har givit mig ryktet att jag är en tjej som inte stannar kvar. Jag är en tjej som inte vet vad kärlek är. Jag är en tjej man inte kan lita på. Att jag är en tjej med en rastlös själ som bara innebär trubbel.
Detta kan inte vara mer fel.
Men bränt barn skyr elden. Hur ska man våga lita på någon igen när man öppnat sig och överlåtit sitt hjärta till någon annan och samtidigt sin tillåtelse till att människan får göra precis vad han vill med det. Trampa på det. Skära i det. Slänga det i väggen. Spotta på det. Eller ignorera det. Men rädslan finns där. Att min tid på jorden ska vara över innan jag hittar någon som motbevisar allt det jag tidigare varit med om.
Finns det någon som skulle behandla mitt hjärta med stor försiktighet om han fick det i sin hand? Finns det någon som skulle vårda det ömt och som får mig att känna att det är i tryggt förvar? Att jag kan andas ut och känna att jag har hittat hem. Att mitt hjärta av snö har fått ro.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
6 kommentarer:
Jag har också alltid haft känslan av att jag skulle dö relativt ung, men jag trodde att jag var rätt ensam om att känna så. Så på något vis var det skönt att veta att man inte är ensam om att känna så...
Jag har väl till viss del haft anledning att känna så, för det känns som om jag faktiskt har förbrukat några extraliv, vilket jag har skrivit om på min blogg.
Fast det kanske är normalt att yngre människor har svårt att se sig själva som gamla? Jag har i alla fall passerat "min sista dag" och klockan tickar fortfarande, men det känns som om ens liv är till låns.
Jag har dock försökt vända sorgen till glädje. Livet är ju inte målet i sig, utan vägen dit. Lev varje dag som om den var den sista, så kanske livet blir rikare. Säg till de du tycker om att du tycker om dem istället för att bara tänka det. Unna dig de där små guldkanterna i tillvaron, som gör att just den dagen blev speciell.
När man känner att livet bara är till låns, så är längtan efter kärlek ännu större. Men samtidigt blir man väldigt kräsen. Man vill ju inte slösa bort sina sista dagar på någon som känns fel. Man vill ju uppleva den där gränslösa kärleken där den andra älskar en för att man är precis den man är och man själv älskar tillbaka på samma vis. Där allt man vill göra är att glädja den andra och att veta att den känner likadant...
Jag har sagt det förut, men det förtjänas att upprepas: Du är en sanslöst varm och underbar tjej som bara finns en på miljonen, så jag är övertygad av att du kommer hitta den rätta...
Kramar!
Oj vad jag kände igen mig i ditt inlägg även fast det för mig är något annorlunda tankar. Tankebanorna är desamma, de bara går åt lite olika håll innan de möts igen.
Döden skrämmer mig inte ett dugg i sin egentliga mening. Jag har trott att jag skulle dö ung, men inte på samma sätt som dig, det har snarare handlat om att jag varit säker på att jag skulle dö för egen hand. Det är inte något jag utesluter än idag..
Döden skrämmer mig inte, men det som skrämmer mig är att dö utan att ha fått uppleva min enda riktig riktigt stora dröm här i livet, en dröm om kärleken.
Skulle du lägga ditt hjärta i min ena hand så skulle jag vårda det så ömt så ömt, och skulle jag misslyckas på något vis så skulle det sannolikt göra lika ont i mitt eget hjärta. Men placerade jag samtidigt den ena handen på mitt andra hjärta så skulle jag nog med ganska stor enkelhet kunna säga att.. oavsett hur ömt jag skulle behandla det så skulle du inte känna att du hittat hem, inte hos mig.
Vad jag menar är bara att.. jag är säker på att det finns någon, säkert flera, därute som skulle behandla dig som den vackra underbara tjej du är, som skulle bubbla av lycka vid blotta åsynen av dig.
Jag är en tvivlare själv, så jag vet att mina ord av säkerhet inte kommer övertyga dig, men oavsett hur galen värld vi lever i så är den inte ens i närheten av galen nog för att en tjej som du skulle gå förbi osedd.
Problemet är ju bara.. hur hittar du han som får dig känna på samma sätt som du beskrivit att han ska känna för dig?
Det vet jag inte.. jag har inte ens någon aning. Men jag vet att det finns någon därute som skulle kunna göra dig lycklig, och jag hoppas verkligen att du finner honom eller att han finner dig.
Ditt sista stycke fick mig att tänka på ett inlägg jag skrev för ett bra tag sedan.. säg från andra sidan av det myntet.. kan skicka länk dit via mailen.
Massor med varma kramar vännen!
Var inte orolig, HAN finns där ute. Ha inte så bråttom att hitta honom bara. HAN kommer när det är dags.
*kram*
Vad sorgligt det låter. Men du vet att när du minst anar det så har du två blåa ögon som följer dina steg. Antagligen kommer han att vara lite orolig för din rastlösa själ, så du måste lugna honom. Det blir hur bra som helst ;-) Sen barn och då vill du leva så länge det bara går.
Man 32
Insåg sedan jag funnit mitt inlägg att det stod en massa annat dravel där som inte kändes rätt att på något sätt koppla ihop med ditt inlägg, så jag skippar den länken.
Hoppas det är bra med dig i alla fall.
janne: tack för din långa underbara kommentar. jag har dragit mig för att svara på kommentarerna på det här inlägget, vet inte riktigt varför men det är nog lite känsligt :)
skönt att höra att flera har samma tankar som jag! kanske är vi många som faktiskt tycker vi har livet till låns?
ja längtan efter kärlek finns där, men samtidigt vet jag ju att det inte är nåt jag kan tvinga fram. antingen hinner jag uppleva det eller oxå gör jag det inte. vi får se.. :)
kram!
eldregn: jag vill läsa det inlägget..även om du ändrade dig, jag ska leta reda på det. tror vi har många tankar som är lika..
men det du skrev om att ifall du hade mitt hjärta i din hand..det var så otroligt vackert skrivet.. jag har inget svar på det, mer än att det var rakt igenom vackert..
kram!
kent: ja han kommer väl när han har lust, hoppas jag, vill jag.. :)
kramar!
man32: två blåa ögon som följer mina steg.. månne det var lite lundell inspirerat? ;) älskar hur sen helt den sången..magisk! :)
Skicka en kommentar