Mina dagar på västkusten

Imorse 08.02 satte jag på tåget som skulle ta mig från Göteborg till Västerås. Vädret var fantastiskt och jag hade inte det minsta lust att sätta mig på det där tåget. Då jag lite oväntat men välkommet fick en extra dag på västkusten borde jag egentligen vara mycket nöjd. Nöjd är jag absolut men dagarna har bara sprungit iväg. Men vad mycket jag har sett! Trots dessa dagar så tror jag fortfarande att västkusten med alla vackra miljöer bara är som en kuliss på en filminspelning. Ni vet när dörrar inte går att öppna och om dom väl gick att öppna så skulle det inte finnas något där bakom.

Det var med stora ögon jag gick av tåget i Uddevalla i fredags kväll. Helt ovetande om vad som skulle hända nästkommande dagar. Jag var otålig. Leendet var oundvikligt när Johan svängde in framför stationshuset. En månad har passerat och gossen har fått rejält med färg. Jag ägnade mig åt traditionsenligt sniffande för att sen kunna konstatera att semestern börjat på riktigt.

Under kvällen när vi pysslade med mat så avslöjades att nästkommande natt skulle spenderas på ett rum på ett gästhem beläget över Smögens brygga. Jag blev ju självklart i eld och lågor och ivrig över att komma iväg.

Morgonen kom och och efter en frukost med nybakat bröd från konditoriet som intogs ute på altanen så packades bilen och vi var på väg. Havets hus i Lysekil besöktes och jag gick lite avvaktande genom dom trånga lokalerna, orolig över att nån form av vattensnok eller likande skulle gömma sig i något av de mäktiga akverierna. Men min oro var obefogad. Vad mycket fula fiskar det gömmer sig i vattnet på västkusten. Bokstavligt talat. Så där fula att dom nästan blir lite söta.

Sen väntade Smögen. Oh dear. Johan lånade sin kusin Hannas båt och med det där mysiga dunkandet så begav vi oss ut i Smögens hamn. Livet var perfekt, jag kunde inte komma på en enda sak som inte var bra i mitt liv när jag satt i den där båten. När vi kom ut på stormande hav, i mina ögon sett, så tyckte jag helt plötsligt annorlunda. Jag var livrädd. Trots Johans tappra försök att lugna ner mig så var det förgäves. Jag trodde min helg skulle sluta där. Vågorna skulle sluka oss. Förberedde mig nästan på klädsim. Johan anade paniken som växte i mina ögon och vi återvände in i smögens hamn. Med min nyinköpta kamera tog jag några (läs väldigt många) bilder på de färgglada sjöbodarna.

Detta var endast början på en händelserik och fantastisk helg. Vilka platser jag har besökt. Vilka människor jag har mött! Personer jag har hört Johan prata så varmt om stod nu framför mig. Det blev en resa fylld med mycket skratt, några tårar, oväntade händelser, vin, Renat ?! och mycket glädje.

Mäktigt att äntligen besöka Malmön. Mäktigt att stå där ute på Draget och få se Johans speciella plats som han gjort till sin egen. Det enda jag kan säga är att jag förstår honom. Ljudet från vågorna, skummet som yr, det glittrande vattnet, klipporna...ja allt!

Skulle kunna skriva mängder om denna helg. Men jag avslutar med att lägga ut en bild på Johan som ni kanske inte sett honom förr. Självklart har jag fått tillåtelse av honom att lägga ut bilden. I och för sig var det i något onyktert tillstånd han lovade detta men ett löfte är väl ett löfte? Så varsågoda, här har ni en underbar bild på vår Tusenbroder.

Tack vännen för allt! Dessa dagar har varit underbara och att få se vart du växt upp, vart du lärt dig gå, att ha träffat dina kusiner och din farfar, det har varit ovärderligt. Nu vet jag lite mer vad som har format dig till den genuina och fantastiska människa du är. Du är, och kommer alltid att vara, en människa jag behåller nära mitt hjärta. Du vet att jag finns här, du vet att jag är din vän och du vet att jag kommer att sniffa på dig tills du suckar den dagen vi ses igen.