Är det min tur nu?

Kan saker vara för bra för att vara sanna men faktiskt ändå vara just sanna? Jag kniper med ögonen och hoppas att det faktiskt är min tur nu. Att jag ska ha lite medvind i allt kämpande. Att jag för en gångs skull får vara lycklig utan att falla hårt till marken utan skyddsnät.

Min absoluta dröm rycker mig i min blonda hårtofs och den är så nära att jag nästan kan ta på den. Men jag vågar inte vända mig om, i rädsla för att drömmen ska slinka mig ur händerna. Så jag sitter kvar och hoppas på att jag kanske under morgondagen ska kunna vända mig om, se drömmen närmare än någonsin och höra den säga till mig att jag kan våga glädjas. Att allt är sanning.

Men jag kan inte låta bli att för en stund drömma mig bort och bli ivrig, och njuta av att min dröm faktiskt är här, riktigt nära, jag känner hur den andas i min nacke. Jag ryser. Jag fortsätter knipa med ögonen.

Måtte inte detta vara för bra för att vara sant.