...och livet har sin gång...

Aldrig får jag hålla dina varma trygga händer igen. Aldrig mer får jag höra din röst eller ditt skratt.

Det jag tar med mig är din tacksamhet över livet, att du trots många motgångar aldrig klagade över din tillvaro.

Sov gott nu lilla farmor. Jag behåller dig i mitt minne, och i mitt hjärta.

Ord som fastnar

Varje tisdag vaknade jag med ett leende och skyndade mig ur sängen. Vet du varför? Tisdagarna var dagarna jag fick träffa Elin..

Dessa ord är sagda av en ungdomskärlek för länge sedan. Men jag minns dom än. Troligen kommer jag att minnas dom för evigt. För jag gillar dom..

Regn..

Måndagen den 16 november 2009. Jag tittar ut genom fönstret och ser endast regn över Vita bergen. På sätt och vis längtar jag ut i det där regnet, bara för att känna den uppfriskande känslan av regndroppar som träffar ansiktet och lämnar kvar två rödrosiga kalla kinder. Men jag sitter kvar här inomhus på mitt trägolv, med datorn i knät och med Bob Dylan i högtalarna. Alldeles för nöjd med den varma temuggen som står här bredvid innehållande dyrt glöggte från NK, som sprider en julig doft i mitt rum. Men det var värt pengarna, även om jag nu blir ännu mera ivrig tills advent och underbara december står för dörren.

Snart ska jag dock ge mig ut. Till stadsmissionen och en second hand butik på Åsögatan. Det är kardilologfest på torsdag, med 50- och 60-talstema. Tar med två vänner och kollegor på shoppingtur i regnet för att förbereda oss inför kalaset, har jag tur så får jag lite fika också. Fikastund med goda vänner lyser upp en regnig måndag på ett sätt som få andra saker gör. Många satsar på klänning, stora kjolar, tuperat hår och hästsvans. Men inte jag. Finns något som ligger mig varmare om hjärtat. En livsstil som jag troligen romantiserar men som jag inte kan undgå att önska att jag fått vara en del av på den tiden när det väl begav sig. Jag tror jag hade passat in bra där. Med en joint i min vänstra hand och ständigt en ny karl i min högra. Woodstock -69. Så på torsdag ska jag vara hippie, jag ska sprida budskapet om peace and love, men vet ni? Jag behåller BH:n på..

Ett angenämt problem..

Jag är för full av kärlek för att kunna sova!

En borde inte sova,
när natten faller på
En borde se på stjärnorna,
en borde vara två

Karma

Efter en fantastisk helg på alla sätt och vis tänker jag bara njuta nu. Jag tror ju på det där med karma, att man får vad man förtjänar. Kan det vara så att jag faktiskt har lite flyt i tillvaron nu? Jag vet inte, men som sagt, jag njuter.

Och förresten, dom där karlarna jag inte ska bry mig om i höst. Kanske att jag ändå ändrar mig lite angående det. Speciellt om det är en fin karl, med ett vackert leende, vackra blå ögon och en charmig dialekt. Men bara kanske..

Den otroliga resan

- Det är en mycket sorglig historia.

Jag ser på honom där han står med sina vana kockhänder och vänder köttet i den fräsande stekpannan. Jag funderar en stund medan jag tummar på vinglaset och försiktigt frågar..

- Vill du berätta?

- Jag kommer att berätta, men vi tar det sen..

Inte i min vildaste fantasi kunde jag lista ut att denna sorgliga historia handlade om en far som drabbats av den skoningslösa sjukdomen ALS. Att se en sons hjärtskärande sorg att dag för dag förlora en liten bit av sin största förebild, ja sådant lämnar ingen oberörd. Jag visste inte vad jag skulle säga till honom då där jag satt stum i soffan..vad finns det att säga? Att det ordnar sig?

Ett år senare har dessa två givit sig ut på en otrolig resa. En resa som leder till Kina, där stamceller kan bytas på ett sätt som i Sverige är olagligt. Under fem veckor befinner dom sig på ett sjukhus, långt bort från Sverige där folk talar dålig engelska men där dom utför underverk. Gå gärna in på bloggen Christian skriver om hans fars kamp för att överleva ALS.

Du hittar bloggen här.

Ännu en kväll av magi

Jag har tappat räkningen på antalet tillfällen jag har sett Lars Winnerbäck live. Trots detta är det samma känsla som når mig varje gång jag ser denna rödhåriga man gå upp på scen. Och alltid verkar det vara samma känsla som når Lasse själv när han ska möta sin publik. Det är ett nervöst och sammanbitet intryck han ger i början av varje spelning, som om en rädsla finns hos honom att inte räcka till, att göra publiken besviken. Men när han får den första reaktionen från sin trogna publik att vi fortfarande älskar honom, att vi fortfarande älskar att ha honom på scen, ja då ler Lasse ett förläget leende. Och jag smälter.

Lars är äkta. Han har fått mycket ris på grund av att han inte möter journalister i den utsträckning som en artist enligt någon oskriven regel skall göra. Han nämnde detta under konserten, att han hoppas att vi inte ser honom som tjurskallig när allt han vill göra är att få spela sin musik och bemöta sin publik, att prata om sig själv anser han inte så intressant. Jag tycker det är fantastiskt med en artist som inte säljer sig själv utan låter sin musik helt och fullt få allt utrymme. Han nämnde en händelse från fritids, när han var nio år. Det var julgransplundring och man skulle dansa runt granen. Lasse stod där i sin Kiss-tröja och kände sig inte riktigt bekväm med detta att dansa runt granen. Så han vägrade. Konsekvensen av det? Ja Lasse blev utan godispåse.

Med sin ödmjuka uppsyn ser han ut över publiken och säger att han gjort sitt bästa för visa oss hur tacksam han är gentemot sin trogna publik, och resultatet mynnar ut i Ett Sällsynt Exemplar, innan musiken sätter igång säger Lasse på sitt finurliga och kloka sätt:

Om ni vill dansa så dansa. Om ni inte vill dansa så ta vara på er rätt att avstå..



Linköping september 2003.

Utdrag ur ett brev från 091105

Vännen,

Är du tillbaka på fötter igen efter den förlorade kärleken under sensommaren? Kan du njuta av hösten på det sättet jag önskar dig? Idag har vädret varit mindre charmigt, men jag tror sällan jag älskat hösten så mycket som i år.. Kanske är det sinnesstämningen som gör det, kanske är det allt det vackra i min omgivning som smittar av sig, jag vet inte. Men hösten är för mig smärtsamt vacker. Skulle nästan kunna kalla det vemod, tacksamhet över det jag har, sorg över det jag saknar..

Jag tänker på dig ofta dessa dagar. Tacksam över en vänskap som utvecklats från ingenting, som utvecklats mellan två människor som lever sina olika liv. Som delar sina livsöden, berättelser och drömmar. En okomplicerad vänskapsrelation där inget är för svårt att berätta om, där tilliten funnits från första början och en ödmjuk vilja att önska den andre väl. Ja, jag värderar det högt! Trots att vi ännu inte setts..

Jag tänker mycket nu. Jag har tagit avstånd från kärleken, jag orkar inte mer. Jag tror jag har förlorat mina två chanser till att finna lyckan med någon som får hela min själ att bubbla.. Jag riktar energin inåt, tränar och fokuserar på att komma i form. Utveckla mig själv, gå på yoga, finna harmoni och allt det där fina du vet.. Men jag faller, ofta. Jag vill vara en person som hela tiden ser framåt, som inte lever kvar i det som varit. Du verkar vara så fantastiskt duktig på det där, att hela tiden se framåt.. Tänker du ofta bakåt? Tänker du någonsin på det som kunde ha blivit men som aldrig blev?

Askungen

Nu är det en vecka sedan vi satt där på restaurangen bland levande ljus och glas fyllda med ljuvligt rödvin. En kväll som var som tagen ur en berättelse där två gamla skolkamrater återses och fångas in i ett magiskt ögonblick och rycks med av den vackra stunden.

Jag strålade den där kvällen, jag kände mig vacker. Människorna runt oss på baren där på Götgatsbacken försvann och vi hade endast ögonen för varandra. Det kändes som början på något bra, som början på något som var så långt ifrån det som var alla dessa år sedan vi senast sågs. Jag ville, han ville.

Jag gick hem ensam den kvällen. Övertygad om att magin skulle finnas kvar. Men jag måste ha lämnat den där, jag måste ha lämnat den någonstans mellan Götgatsbacken och Gondolen. Någonstans när natten förvandlades till dag försvann magin. Lite som Askungen som måste hinna hem innan förtrollningen är bruten. Förtrollningen bröts den där natten, och lämnade mig med vetskapen om att han inte är Han.

Tidig morgon

Klockan ringde tidigt imorse. Ville känna av i kroppen om jag skulle gå iväg på yogan denna morgon eller stanna hemma. Jag valde att stanna kvar i sängen. Låg och väntade på att sömnen åter skulle fånga mig men den uteblev. Det är lite typiskt det där, när man väl bestämt sig för något och sen vägrar kroppen att samarbeta. Kanske ska ta det som ett tecken på att yogan faktiskt hade varit det bästa alternativet.

Men nu sitter jag här, bland levande ljus och med min älskade kaffekopp. Jag har hunnit duscha, föna håret och sminka mig innan klockan slagit åtta på en ledig dag. Det mina vänner, händer inte alltför ofta. Speciellt när jag jobbat två nätter och istället är van att gå och lägga mig vid den här tiden. Kanske är jag inte som alla andra som blir pigga av våren, jag kanske är en höstpigg varelse som numera alltid kommer att vara uppe klockan sju om morgnarna. Jag tvivlar dock starkt på detta.

Jag får finbesök idag av en höggravid vän som när som helst ska bli mamma för första gången. Det kommer att bli en liten hårdrockare det där, det är redan bestämt. Precis som sin mamma Petra, en Winnerbäcklyssnande hårdrockare ska det bli. Oj va jag längtar efter den där ungen. Fantastiskt detta att få vara med från start, att få se ett litet mirakel komma till och få se denne växa upp. Helt otroligt egentligen.

Detta är en av dom här underbara dagarana fast dimman ännu ligger tät över Vita Bergen. Jag har lite julkänsla här där jag sitter i soffan. Ivern över att få sätta upp mina röda linnegardiner växer till sig och längtan efter att för första gången få göra julfint i mina rum, att få glöggmysa i soffan med goda vänner. Vilken magisk tid vi har framför oss.

Men idag njuter jag av stunden.

Underbara...

...Melissa Horn med Sen en tid tillbaka.

Och allt som är bra med mig, har jag förmågan att glömma bort..

Balans och varningsflagg

Det är midnatt och klockan ringer tidigt imorgon bitti. Jag borde krypa ner i sängen men jag vill inte, jag vill inte att denna kväll ska ta slut. Jag vill bara sitta här i soffan och känna lugnet landa i mig. Jag har efter några veckors svävande lycka åter hamnat i en svacka då jag känner att det är dags för mig att dra ner på tempot. Nu måste jag rensa i schemat för att få tid över till mig själv. Tid över till promenader och eftertanke, till träning och sömn.

Jag har lärt mig känna igen varningssignalerna. Förvirringen, frustrationen till följd av tankspriddheten, frustrationen som leder till ilska och tårar som tränger sig fram när man vill vara som starkast. Jag måste vara försiktig nu, måste nog inse att jag inte kan köra på som vanligt på jobbet som om min kämpiga period i somras aldrig existerat. Den börjar göra sig påmind igen, redan en månad efter semesterns slut.

Jag hade en fantastisk dag igår. Jag mötte upp en vän för ett yoga-pass tidigt på morgonen, gick sedan hem och tog igen lite förlorad sömn. Åkte sedan med en god vän till hans barndomsstad Flen. Träffade hans mormor och morfar samt hans vän sedan många år tillbaka. Vi shoppade och hade några härliga timmar i höstsolen. En dag som andades återhämtning och underbar vänskap.

Jag behöver flera lediga dagar. Jag behöver flera lata dagar. Jag behöver få sitta hemma och dricka te i min soffa, omringad av värmeljus, värmelyktor och blockljus. Jag behöver köpa ett nytt block så att handen får skriva av sig. Jag behöver få tid att lyssna på Winnerbäck och Lundell.

Jag måste hitta balans.

Otippad avslutning

Jag sov sked inatt. Med en bög på varje sida om mig. Det mina vänner, händer inte varje natt. Har nog sällan känt mig så trygg.

Hur jag hamnade där? Jo..vin, bubbelpool, goda vänner och 8 flaskor rosa Törley förde mig fram till en där mysiga sovupplevelsen.

Sämre har jag haft det.

Fritt fall

Det var stort
det du gav mig
dina ögon var ett fritt fall varje gång
tack
ta hand om dig

Alltid är det någon annan som skrivit dom ord man själv önskat skriva, ofta är det den där Winnerbäck. Så även denna gång. Han är genialisk den där karln.

Ett problem mindre

Jag minns knappt hur det känns att krypa ner i sängen med en varm kropp intill. Och med mitt suck och stön över karlar lär det dröja ett bra tag innan det sker nästa gång.

Inköpslista:
Stor värmekudde i skönt material
Deo för män (att smeta in värmekudden med)

Sådär, nu ska jag nog kunna hålla mig borta från karlskrällena ett tag till. Mycket lycklig.

Dagdrömmer

Idag har jag ingen som helst lust att jobba. Solen skiner utanför fönstret och benen vill ta med mig på en långpromenad runt Söder. Besöka vackra Monteliusvägen där jag inte varit sedan jag flyttade från Brännkyrkagatan. Min lilla oas. Jag skulle ta vägen förbi den nya vackra inredningsbutiken som öppnat på Hornsgatan bara för att njuta av alla vackra föremål i lantlig stil som får mina ögon att lysa.

Jag skulle strosa i Tantolunden, ta mig ner till Årstaviken och gå längs med vattnet bort till Skanstull. Där skulle jag bli påmind om den vackra kristallkronan jag såg i skyltfönstret på den lilla butiken i hörnet, undrar om den fortfarande finns kvar. Den hade varit perfekt hemma hos mig. Priset var inte dyrt men efter dessa månader med många inköp så känns det som att kontot behöver lite återhämtning. Fylld av energi skulle jag korsa Vita Bergen på min väg hem. Sen väntar en stor kopp söderte.

Jag vaknar upp ur mitt dagdrömmande. Klockorna vid Sofiakyrkan klämtar för fullt. Jag älskar det där ljudet. Lika mycket som jag älskade flygplanen som ständigt flög över Brännkyrka. Men en liten promenad blir det idag, som leder mig till Södersjukhuset. Jag kan inte låta bli att tänka på mina goa tanter som väntar där på mig. Som den ena tanten sa till den andra igår -Du vet väl om att det finns änglar på den här avdelningen?

Kanske gör det ingenting att jag måste jobba ikväll, den där höstpromenaden får jag tillfälle att ta någon annan dag. För denna höst ska solen skina, det har jag bestämt.

Under himlen

Nu ska jag strax åka ut på landet till goda vänner. Äta gott, dricka rödvin och mysa i den varma poolen bland bubblorna under himlen. Fantastiskt sätt att spendera en lördagskväll. Därför tänker jag spendera nästa lördag på precis samma vis. Varje tillfälle att njuta av den varma hösten skall tas tillvara, snart ligger ett tjockt lager med vackra höstlöv i parken där vi tidigare brukade sitta. Jag har redan nämnt att jag längtar efter den riktiga hösten med alla färger, men det betyder inte att jag inte njuter av idag. Men vet ni vad det bästa av allt är? Stunder med vänner som dessa är alltid som den vackraste av sommardagar.

Varenda tår, varenda skratt
Varenda dröm ska vi ha fatt
Allt ska sugas ut ur varje natt
Ja allt ska sugas ut ur varje natt..

-Lasse Winnerbäck

Stockholmskyss!

Jag är lyckligare nu än vad jag varit på länge, kanske för att någon slags harmoni infunnit sig i min tillvaro. Trots en lurande förkylning under hela veckan och en huvudvärk som tagit mitt huvud i gisslan kan jag ärligt säga att jag har det bra, jag mår bra. Jag kan utan anledning känna små lyckorus flyga genom kroppen, och det känns obetalbart.

En läkare sa häromdagen att jag var så härligt glad. Han påpekade att jag alltid är glad men att det nu var på ett annat sätt, som om någonting hade hänt. Jag tänkte på hans ord och insåg att faktiskt en hel del har hänt. Jag har börjat komma i ordning i mig själv. Saker som tidigare tagit min energi är inte längre en stor energibov. Jag använder den läckande energin på mig.

Denna höst är jag fast besluten om att investera i mig själv genom en sund kost och motion, att utesluta män och istället ge all min kärlek till mina vänner. Jag känner ett flyt på jobbet och trivs med att ha underbara kollegor runt mig varje dag. Många har kommenterat att dom är glada att ha mig tillbaka på dagtid efter flera månader som nattsköterska, att dom saknat mitt skratt, vilket värmer något så otroligt.

Jag ljuger kanske om jag säger att jag ska utesluta män helt denna höst. Det vore nog rent av osunt. Men jag ska inte låta någon man ta min energi. Dom män som kommer att cirkulera runt mig ska ge mig inget annat än positiv energi och förgylla min vardag. Men visst log jag igår när jag fick veta att Sveriges sötaste doktor ändrat civilstatus.

Jag har ny frisyr som jag trivs så fantastiskt bra i, får en mängd komplimanger, midjemåttet minskar och jag har flyt på jobbet och i mina relationer. I helgen ska jag promenera i Tantolunden och se hur hösten ändrat färgerna nere vid Årstaviken.

Jag har energi!

Kvällens Facebook-status..

Elin ... har kommit till insikt om en massa och mår förbaskat bra!! Livet är inte lätt ska gudarna veta, men att känna den där lyckan som är så obeskrivlig, är alldeles alldeles underbart! :D

...

I don’t want the world, I only want what I deserve.

Bortskämd av min frisör

Jag var till min fantastiska frisör vid Zinken idag. Trots att jag flyttat från dessa kvarter har jag ingen avsikt att byta bort denna underbara lilla frisersalong. Zinkens Haircut ger mig allt mitt hår behöver och lite till. Inte ovanligt att man blir bortskämd med en hårinpackning eller någon ny hårprodukt. Idag fick håret även två 70%-iga chokladkakor med sig hem. Det var en ny upplevelse, en helt fantastisk sådan.

Detta ställer dock till lite problem. Jag försöker desperat att bli av med mitt sockerberoende och dag nio på min LCHF-diet vill jag inte utsättas för sådana djävulska frestelser som choklad faktiskt är. Samtidigt som jag är överlycklig över chokladen jag fått så stirrar jag nu föraktfullt på den lilla påsen dom ligger i. Vart tusan ska jag gömma dessa så jag inte i ett svagt ögonblick slänger mig över dom? En vän föreslog min mörka vind.

Dessutom bakar någon i huset, det doftar sockerkaka i min lägenhet vilket innebär frestelse nummer två. Tur att jag är så målmedveten om att lyckas denna gång. Och att PMS-monstret inte nått mig ännu. Då skulle chokladen hänga löst, samt grannens sockerkaka.

Underbart!

Vi har vingar av guld, och vi ramlar omkull..

Eldkvarn - Fulla För Kärlekens Skull

Frustration

Jag sitter nöjd i min nya soffa men otåligheten mal i mig. Kaffekoppen får stå på golvet eftersom jag ännu inte fått hit mitt soffbord. Förhoppningsvis är den evighetslånga fönsterrenoveringen över någongång under nästa vecka och jag får ställa tillbaka alla möbler där dom ska stå. Jag har längtat länge efter att boa in mig och nu börjar denna känsla bli närmare desperat. Det är nu snart en och en halv månad sedan flyttlasset gick men ser ännu ut som att det var igår.

Jag hoppas att jag snart får hit mitt vackra slagbord, mitt soffbord och den ståtliga piedestalen som fortfarande står kvar ute på landet. Förhoppningsvis blir det nästa helg som dom möblerna kommer. Om fönsterrenoveringen är klar tills dess så blir det då genast ordning här hemma. Det blir dessutom lite mer ordning i mitt liv då. Att jobba natt när hantverkare jobbar dag blir en knasig kombination som innebär att jag helt enkelt får hitta en annan säng att sova i.

I måndags natt sov jag hemma i min säng för första gången på drygt två veckor. Kändes helt fantastiskt. Jag vill kunna sova hemma jämt. Jag vill inte behöva känna mig bortknuffad från mitt eget hem för en fönsterrenovering som aldrig blir klar. Jag vill boa in mig. Jag vill ha allt klart när hösten är här på riktigt. Jag vill ha värmeljus att tända på den byrån där tvn fortfarande står. Jag vill få ordning på min lilla sänghörna istället för att ha sängen stå mitt i rummet pga att hantverkarna behöver fri golvyta runt fönstret.

Jag är så tacksam över så mycket i mitt liv. Jag tycker inte om att jag låter det här ta av min energi. Vad är en fönsterrenovering i det stora hela? Ingenting. Men jag längtar så fruktansvärt efter att få skapa ett hem. Jag behöver en plats där jag kan återhämta mig, där jag finner ro och samlar energi. Jag vill kunna bjuda hem vänner till ett hem där blå markerimgstejp på golvet inte existerar och fönstret inte är fullt av fläckar.

Fröken höst står för dörren och jag vill ha ett vackert hem att krypa in i.

Bästa medicinen mot irritation.. Viva La Vida! Underbar sensommarkväll på Stockholm stadion den 22 augusti. Magisk kväll, fantastiska minnen. Och livet känns genast mycket bättre. Trots byggdamm och blå markeringstejp.

Kvällens visdom

Livet består inte av att vänta ut stormarna.

Det handlar om att lära sig dansa i regnet.

-Okänd

Omtanke

Jag kan inte låtsas som om jag inte bryr mig. Min mage vrider sig när jag tänker på allt han går igenom. Jag kan inte stänga av mina varma känslor för honom och blunda för allt som händer, jag är ingen robot.

Önskar ingen det som han och hans familj nu går igenom. Han har sin familj och sina vänner, men det betyder inte att jag inte oroar mig över honom. Det betyder inte att jag inte vill kunna skänka honom lycka och sinnesro, ge honom en kram och andas in hans doft. Jag bryr mig, det kommer jag alltid att göra.

C, jag hoppas att du vet det.

Endast trubbel

Är jag nyfiken för att han är precis en sådan man som jag borde hålla mig borta ifrån? Där testosteronet tagit över hans kropp och hans alfahanne-stil endast innebär trubbel men att det för mig innebär en utmaning? Jag har dessa månader irriterat mig på honom, vi har blivit osams många gånger då han missuppfattat mig eller helt enkelt bara vägrar förstå. Eller uppvisar ocharmig svartsjuka. Han har ställt krav på mig som om jag vore hans men utan min acceptans.

Men han har det där, som jag vill utforska. Jag vill skrapa under ytan på den där mannen och se vad som finns där under. Jag vill se hur långt jag kan få honom att gå genom sin svaghet för mig. Hans attityd tänder mig, hans muskulösa kropp vill jag få känna nära min, hans greppvänliga händer vill jag ha på min kropp. Troligen skulle en otrolig passion uppstå. Troligen en övergående passion när natten förvandlas till dag. Men det är nog just en sådan passion jag kan hantera nu för tiden. Det där som är så otroligt vackert och lustfyllt om natten, men som är borta när dagen gryr.

Närhet är inte det svåra, det är intimiteten som är det tuffa.

Avslut

Jag samlade mod, jag frågade.

Det gick åt skogen.

Men nu vet jag.

Ångest och förväntan

Sista dagen på min semester. Någon riktig ångest har ännu inte infunnit sig. Ångesten över att jag är utslängd från min egen lägenhet är större. Det är väl så det blir när man bor på 30 kvm och har besök av fönsterrenoverare samtidigt som jag jobbar natt och behöver sova på dagarna. Visst skulle jag kunna krypa ner i sängen med dom i rummet men jag tror inte att den sömnen blir så optimal.

Jag kommeratt hyra in mig hos en vän när jag behöver sova och dom lediga dagarna kommer jag att fortsätta tillbringa ute på landet. Men lagom till helgen hoppas jag att jag får min lägenhet tillbaka och kan boa in mig ordentligt. Väntar ju på min soffa, ja jag riktigt längtar efter min soffa. Och rödvinsmys.

Men någon jobbångest har inte infunnit sig, finns ju så mycket annat att tänka på. Soffor, rödvin och fina karlar, till exempel.

Möbelverkstad

Jag har en vision över hur allt ska vara men det blir så tungarbetat när ingenting flyter på som man har tänkt. Små hinder blir plötsligt till stora och drömmen om det perfekta får bytas ut mot lättare lösningar. Nej vi talar inte om mitt liv just nu utan om min möbelrenovering. Vilket kan vara nog så tufft kan jag lova.

Jag har tidigare nämnt hur mina föräldrars och farföräldrars gamla möbler hamnat under min vita målarpensel. Jag är nöjd med det jag har gjort och över den shabby chic-stil jag velat åstadkomma. Men sen kommer det till dom små detaljerna som ska vara pricken över i:et. Såsom dom små fejkade smidda spikhuvuden som ska dölja dom trista skruvhuvudena. Jag vet att dessa finns att få tag på men frågan är vart. Dom skulle göra sig fantastiskt på mitt soffbord som jag förövrigt satt på ett nytt beslag på idag, med min fars yttersta nyfikenhet över hur det skulle gå för mig att hantera en hammare. Det gick sådär.

Så alla duktiga hantverkare där ute som naturligtvis läser min blogg, hmm, var kan jag hitta dessa små smidda spikhuvuden till mitt fina soffbord? Det skulle ju bli så vansinnigt vackert!

Rödvinsmys

Ikväll längtar jag efter rödvinsmys under en filt i min nyinköpta soffa som jag ännu bara har klädseln till. Men jag fantiserar och låter tankarna vandra iväg. Dom vandrar iväg till den där framtida soffan. I soffan sitter jag och en fin karl. Vi fnittrar och dricker rödvin samtidigt som vi lyssnar på musik.

Ja ni kan ju gissa vad som händer sen, för fantasin tar ju inte riktigt slut där. Är man ett hormonellt yrväder så är man.

Coldplay

På lördag ska jag göra två saker jag aldrig gjort förut. Jag ska se Coldplay och jag ska dessutom gå på konserten ensam. En biljett har trillat över mig och öppnat möjligheten att se detta fantastiska band för första gången. För något år sedan är detta något jag aldrig skulle gjort, skulle känt mig helt utlämnad att gå på en konsert själv men nu ser jag nästan fram emot det. Jag som dessutom tjatat om att åka på en resa ensam för att utveckla mig själv och allt det där fina, men först kanske jag måste klara av att göra något betydligt mindre ansträngande, såsom att kunna njuta av fantastisk musik ensam. Men jag kommer ju inte att vara ensam, tusentals människor kommer att finnas runt mig.

Det jag kommer att sakna är att det inte kommer stå nån bredvid mig som kan hålla mig i handen om Fix You spelas. Denna sång som av så många olika anledningar är speciell för mig, som betyder mer för mig än så många andra sånger. Den är magi. Men visst ska det bli en förtrollande kväll på lördag, och jag ska njuta av varje sekund. Med eller utan någon som håller min hand.

Ett samtal med energi!

Marcus min underbara sockermuffin.. Vad jag älskar dig!!

Tack för att du tror på mig, för att du alltid finns där, för att du alltid påminner mig om att jag är underbar. Jag är din lilla gris! =)

Doft av höst

Jag böjer mig ut genom fönstret, andas in den underbara doften som sprider som från grönskan i Vita Bergen. Luften är inte längre varm utan känns ganska rå. Två veckor återstår på min semester och det känns som att sommaren är på väg att lämna oss och hösten smyger sig på. Den riktiga värmen finns inte längre och det är med blandade känlsor jag accepterar detta faktum.

Jag ser fram emot hösten. Jag tillhör den skara människor som älskar alla årstider. Skulle inte vilja leva utan en enda. Våren med alla dofter från grönska och sköna vårsol, sommaren med dom varma kvällarna, hösten med dess mörker och tända ljus och slutligen vintern med advent och julmys samt snön som knarrar under fötterna.

Igår hade jag en av dom mest fantastiska kvällarna denna sommar. När jag satt där i bubbelbadet hos goda vänner kände jag att jag aldrig ville stiga upp. Jag önskade att vi alla kunde sitta där för evigt med varsitt champagneglas i handen och strunta i alla måsten. Alla dessa må-bra-människor jag har runt mig, dom som är så oväderliga för mig och gör mig till en bättre människa. Kan endast uttrycka mina känslor för dom med ett enda ord; Kärlek!

Tack älskade vänner för igår!

Andra andningen

Jag saknar kärleken i mitt liv. Jag har levt med den tron att om jag bara har en kärlek i mitt liv så kommer alla mina andra bekymmer att försvinna och jag kommer att leva lycklig i alla mina dagar. Sakta men säkert har jag börjat inse att detta inte är sant. Jag träffade en vän idag som alltid får mig att tänka i andra banor. En vän som jag beundrar och respekterar så otroligt mycket, som är noga med att påpeka att jag inte ska vara kritisk mot mig själv och inse att jag är bra som jag är. Vi är lika hon och jag. Vi har båda höga krav på oss själva men hon har kommit steget längre i konflikten med sig själv och sökt hjälp för den. Och vilka framsteg hon har gjort genom vägledningen hon har fått! Denna underbara människa som är omtyckt av alla och besitter ett hjärta av guld önskar jag kunde inse vilken fantastisk personlighet hon har, hur fina hennes värderingar är och vilken härlig människosyn hon har. Genom sin ökade självkännedom är hon mån att påtala för mig när jag säger något nedvärderande om mig själv, ordvalet jag använder för att beskriva mina handlingar samt påminna om att vi måste leva i nuet.

Nyss när jag kom hem slog det mig att jag är lycklig! Jag har ingen kärlek i mitt liv, men jag har underbara vänner. Jag har en fantastiskt mysig lägenhet intill Vita Bergen och jag har ett jobb som jag älskar. Visst saknar jag samhörigheten med någon, en varm kropp bredvid mig om kvällen och att få känna mig av åtrådd av mannen som får mitt hjärta slå extraslag. Men jag låter inte längre det förstöra allt det underbara i mitt liv. Kanske tillåter jag inte mig själv att bara må bra? Kanske är jag självdestruktiv för att jag alltid ska känna mig misslyckad? Jag vet inte. Jag har inte svaret på dom där frågorna. Jag hade inte svaret på dom när jag startade den här bloggen och jag har inte svaret än. Men jag kommer till insikt. Att kärleken är frånvarande i mitt liv beror inte på att jag är värdelös och inte värd att älskas. Det beror på att kärleken kommer till mig när den är redo.

Det händer mycket runt mig nu. Jag har ett hem att få i ordning. Jag har vänner runt mig som älskar mig för den jag är. Jag känner mig redo för en höst som jag ska tillägna mig. Jag ska få ordning på kropp och själ. Jag ska skapa ett hem som utstråla livslust och harmoni. Jag ska ta hand om mig själv för att kunna mera av mig själv till mina vänner. Denna höst ska andas energi!

Tillägnad fina Karin, för att du är den du är!

Lata dagar

Värmen är tryckande ute. Solen har försvunnit bakom en grå himmel och regnet hotar runt knuten. Det är nu dag fem av min semester. Den semestern som för två månader sedan egentligen kändes helt onödig, har på senare tid förvandlats till min livlina. Dessa fyra veckor hoppas jag är tillräckligt för att åter hitta tillbaka till mina energi, att den dränerade känslan endast är ett minne och att ljuset åter fyller mitt sinne.

Mitt sinne är inte alltid mörkt, bara stundvis. Det är orkeslösheten som ständigt hänger över mig. Jag sover halva dygnet, vaken andra halvan men som i dvala. Oron över att inte hinna hitta tillbaka till mig själv innan dessa veckor passerat, jagar mig. Ångesten över att inte orka finnas till för mina vänner på det sättet jag borde. Det finns så många borde i mitt liv, det finns så många krav på mig själv att alltid vara någon slags övermänniska för mina nära. Jag vill att dom ska tycka att jag är en klippa att hålla i när det blåser. Men kanske är jag inte så stark som jag själv önskar.

Jag är ute på landet nu, hos mina föräldrar och njuter av tystnaden. Jag njuter av att ha naturen utanför dörren, jag njuter av att Maja försöker väcka sin trötta matte varje morgon genom att voffa och gnälla utanför sovrumsdörren. Jag målar möbler till min lägenhet, allt vitt. Farmor och farfars gamla robusta sängbord blir ett perfekt soffbord. Mammas gamla piedestal hamnar också under den vita penseln och kommer att passa perfekt bredvid mitt klädskåp.

Snart ska jag ge mig till känna för mina barndomsvänner att jag finns här i stan. Men några dagar till ska jag bara vara. Några dagar till ska jag njuta av utflykter med mamma och morbror till antikhandlar och hantverksbyar. Pappa har fullt upp med att bygga om här hemma på gården så honom ser jag inte till så mycket dessa dagar. Men när det lugnat ner sig så får dom ta en liten minisemester han och mamma hos mig i Stockholm, för han är ju nyfiken på hur jag bor. Min kära pappa.

Åter dags

Nu kommer det över mig igen, mörkret. Jag har så mycket roligt framför mig med flytt, Pridefestival och semester att jag borde sväva av lycka! Men jag räknar i kalendern och inser att det åter är dags. PMS-monstret ska åter jaga mig och jag vet inte vart jag ska gömma mig.

Dessa stunder önskar jag någon fanns bredvid mig, någon som håller mig lugn när tankarna och olustkänslorna är som värst, som smeker mitt hår och håller om mig tills jag somnar. Ensamheten är min största fiende dessa dagar, den tillåter hjärnspöken att få fritt spelrum.

Imorgon är jag ensam med packning och flyttförberedelser. Men på måndag har jag goda vänner runt mig hela dagen, hela kvällen. Då får mina tankar ro, det blir bra. Med tre stycken lyckopiller runt sig är det omöjligt att dras ner av det destruktiva. Tre älskade lyckopiller.

Jag har ikväll haft besök av min mor, bror och morbror. Dom kom till Stockholm med min vackra nymålade byrå, mina fina stolar och en underbar pall som jag fick i inflyttningspresent. Samt en flaska vin. Vi besökte Hermans restaurang & trädgårdscafé där södercharmen är tydlig och genomgående, troligen mitt nya favoritcafé nu när dessa delar av söder blir mina nya hemkvarter.

Men trots en mysig kväll kommer nu ändå mörkret över mig, jag kan nog inte göra annat än att acceptera. Försöka förstå att dom destruktiva tankarna om några dagar lämnar mig i lugn och ro. Jag vet att jag duger, att jag är värdefull. Men nu säger tankarna annorlunda.

Om jag ändå bara fick sova.

Tre små nycklar i min hand

Idag låste jag själv upp dörren till min nya lägenhet för första gången. Fnittrandes gick jag runt och kände och sniffade på allt. Min.. MIN!

På måndagkväll sitter jag där och dricker rosébubbel med goda vänner efter en dags kämpande med flytt. Längtar!

Fredagen den 24 juli 2009, datumet jag kommer att minnas som dagen då jag blev söderböna, på riktigt.

Espen Lind

I just pray someone will find her, and guide her on her way..

Bekymrad chef

Vaknade i förmiddags och hade ett missat samtal och ett mobilsvar från min chef. Som har semester. Tydligen har hon idag avbrutit sin semester för en dag och fått rapport om att jag inte haft det så lätt på sistone. Så nu ville hon veta hur jag mår, fånga upp mig lite ifall jag håller på att gå in i väggen.

Hon är go min chef. Hade det varit för en vecka sedan hade jag gråtit bara av att lyssna på hennes ord. Idag är jag starkare. Idag mår jag bättre. Men jag vet att det likaväl kan vara tillfälligt. Jag måste lära mig lyssna på kroppens signaler och dra i bromsen när det inte längre fungerar. Men som sagt, just nu är det bra.

Men jag vet, ringer jag min chef så kommer jag alldeles säkert sitta där med gråten i halsen likförbannat eftersom hon kommer att tvinga mig att känna efter vad det är som är fel. Kanske det är min räddning just nu, att jag inte tillåter mig att tänka. Vill inte att hon ska oroa sig över sin personal på semestern. Hon har slitit som ett djur för att få denna avdelning så fantastisk som den är idag. Jag är ju en av dom "gamla" klipporna som hon räknar med ska vara en stöttepelare för dom nya i sommar.

Kanske ska jag ringa chefen och säga: Oroa dig inte för mig, jag är lite tilltufsad, men jag reser mig alltid..

Ord av visdom

Hittade denna på en föredetta kollegas blogg idag. Träffade mig som en blixt från klar himmel. Tänk att det som anses som så självklart kan vara så svårt..

Skuld och tacksamhet

Jag insåg mina begränsningar här om dagen och jag sjukskrev mig. (Givetvis kollade jag först så att det skulle finnas personal som kunde täcka för mig) Sen fick jag dåligt samvete och kunde bara vara hemma en dag. Så nu ska jag om en stund gå tillbaka till jobbet, väl medveten om att jag borde vara fortsatt sjukskriven. Dessutom fick jag för en stund sen ett samtal från en av mina kollegor, hon är sjuk. Okej, minibemanning ikväll, jag som näst intill lyckas hålla mig samman fast jag inte ens är på jobbet än.

Är så tacksam över alla vänner som visat sin omtanke över mig dessa dagar. Morgan, jag vet att du läser detta, du är helt fantastisk! Nej usch, nu kan jag inte skriva mera, då börjar tårarna rinna. Men vad jag älskar mina vänner, dom är dom vackraste människorna som finns..

Att inte hinna

Anhöriga till den gamla damen kom när vi gjort henne fin. Hon såg så fridfull ut där hon låg, somnade in utan ångest eller smärta.

Var hon ensam?

Frågan från svärdottern skar i mig. Omöjligt kunde anhöriga veta att jag stunden innan hade brutit ihop inne på läkarexpeditionen av just den anledningen att jag inte satt bredvid henne när hon somnade in. En relevant fråga för anhöriga att ställa, men jag var så medveten om att jag inte kunde ge dom det svaret dom så gärna ville ha. Även om det inte är anklagande från deras sida så vet jag att det är en extra sorg för dom att veta att deras kära familjemedlem inte hade någon bredvid sig när det var dags. Jag tar ändå åt mig personligen, för vad hade hänt om jag tittat in till henne någon minut tidigare? Hade jag hunnit då?

Jag hoppas dom förstår att jag gjorde allt jag kunde. Att det knäckte mig att jag inte hann. Sonen kom fram till mig innan dom lämnade avdelningen. Han klappade mig på axeln och en tår rann nerför hans kind. Kanske räcker jag ibland till, trots allt..

När ett hjärta slutar slå

Den nyexaminerade sjuksköterskan vinkar in mig på en sal. Är det slutet nu? Där inne ligger den lilla damen med hår som är lila av läggningsvätska. Hennes hy är blank och bröstkorgen häver sig ansträngt. Hennes ögon är öppna men det är en tom blick jag möter. Jag sätter mig bredvid henne och tar hennes hand. Berättar att jag finns där bredvid henne och stryker hennes arm. Andetagen blir färre och färre. Snart är pulserandet på hennes hals det enda tecknet på att det fortfarande finns liv i hennes kropp, snart försvinner även det. Livet har runnit ur henne och kvar ligger en gumma vars liv har slutat i en sjukhussäng, utan anhöriga vid sin sida. Endast turen gjorde att hon hade någon vid sin sida när hennes sista andetag togs, det kunde lika gärna ha slutat som för så många andra, att dom dör i ensamhet. Utan någon som håller deras hand.

Enligt FN:s förklaring om den döendes rättigheter från 1975, Art 8, står "Jag har rätt att inte dö ensam". Något som inte alls ses som en självklar rättighet inom sjukvården. Kanske är bestämmelserna olika från sjukhus till sjukhus men på min arbetsplats är det upp till anhöriga om dom vill vaka över den döende eller ej. Vi har med våran bemanning inte möjlighet att sitta hos den döende hela tiden. Då gör jag det på bekostnad av mina andra patienter, vem ska då ge dom den vården dom behöver? Men vem ser till att den döende inte ska behöva vara ensam i den stund livet rinner ifrån dom?

Jag älskar mitt jobb som sjuksköterska, men detta är baksidan. Detta är en av sakerna som gör att man känner sig otillräcklig. Men denna gång kände jag att vi kunde räcka till för denna lilla dam som efter en snabb försämring slutade sina dagar på våran akutavdelning. Och vi gav henne det värdiga avslut alla förtjänar och har rätt till. Men vad händer nästa gång?

Och lugnet har lagt sig..

Nu skiner solen in på mig igen. Trots att solen knappt skiner utanför fönstret och kylan ligger som ett täcke över Stockholm, och troligen över stora delar av landet. Jag har kommit upp ur min svacka och sitter just nu med datorn i knät och lyssnar på Bruce Springsteen. Min fina kaffekopp står här bredvid och jag laddar för att gå till jobbet om en stund.

Har precis bokat biljett till Pride. Ska bli en vansinnigt rolig och intensiv vecka då det både är festival och flytt på schemat. Med tillräckligt mycket rosévin så fungerar allt. Jag är så evigt tacksam mina nya goa vänner jag fått här i Stockholm som hjälper mig med flyttlasset, med dom kommer denna flytt att bli en fantastisk upplevelse. Nu ska jag bara komma på det bästa sättet att tacka dom på. Självklart måste det bli en överraskning.

Ja livet att har återvänt till denna fröken och jag har en härlig vecka framför mig även om mycket jobb är inbokat. En kväll på Grönan skall avklaras och vin med en gammal klasskompis från gymnasiet skall drickas. En gammal klasskompis som förövrigt tackar ödmjukast för mina underhållande statusuppdateringar på Facebook. Det är många år sedan jag senast fick göra honom generad genom att kalla honom söt. Undrar om jag fortfarande lyckas med det..

Inga muntra ord

Jag tror att jag denna månad upplever den värsta PMS:en jag någonsin upplevt. Allt är becksvart. Igår eftermiddag kom den över mig och har hållit mig i ett järngrepp sedan dess. Tankarna är destruktiva och ögonen svullna av alla tårar.

Jag som person är fruktansvärt rädd för att göra någon ledsen, hellre tar jag ut allt på mig själv än att få någon annan att må dåligt. Detta inser jag ju själv inte är nyttigt i längden då behovet av att få avreagera sig finns där. Men jag kan inte.

Nu ska jag om en liten stund gå iväg till jobbet. Ta hand om mina patienter som att allt är frid och fröjd när det långt ifrån är det. Huvudet värker och jag vill bara lägga mig under täcket. Jag vill bara sova. Jag vill bara sova utan att drömma, utan att drömma dom där drömmarna som förföljer mig, som gör att jag varje morgon vaknar dränerad på energi.

Jag skickade iväg ett sms igår kväll. Jag står för varje ord och det var skönt att få det skickat. Även om jag inte vet hur det mottogs, om det än lästes. Kanske gick det mottagen obemärkt förbi, eller mottogs med en suck, kanske informationen ändå kom fram. Jag vet inte. Jag vet ingenting längre. Allt är bara tyst.

Funderade på att sjukskriva mig men i semestertider är det inte rättvist mot mina kollegor. Det är bara att bita ihop. Förhoppningsvis är det en bättre dag när jag vaknar imorgon. Förhoppningsvis har då detta monster släppt mig ur sina klor.

Något att se fram emot.

Ödet spelar mig ett spratt

Ja men gör det vettja! Släng honom i ansiktet på mig flera gånger per dag. Det gör inget. Jag blir absolut inte berörd av hans blå ögon, hans tatuerade muskulösa armar och det charmiga leendet med dom perfekta tänderna. Det gör mig ingenting. Jag vill inte alls slita av honom kläderna, känna hans svettiga kropp nära min och låta honom komma in djupt i mig. Nej nej, inte alls.

Vad övertygande jag ljuger.

Ge mig karlskrället nu, tack! Han passar ju så bra i mig.

Börjar så smått..

Idag har jag gjort mitt första inköp till min nya lägenhet. Eftersom jag vet precis vilken stil jag vill ha så är det bara att ge sig ut på jakt för att hitta guldkornen. Mitt hem ska utstråla harmoni och värme, det ska vara välkomnande och rogivande. Där ska jag samla energi när jag är ensam, där ska jag få mina gäster att trivas, där ska varenda pryl vara utvald med omtanke. Eftersom jag är helt såld på den vita lantliga vintagestilen kommer mitt hem att se ut därefter.

Dagens inköp blev två stolar som kommer att stå ute i min hall intill matplatsen. Kuddarna ska bli prydnad till min säng där mitt gamla nougatfärgade överkast kommer att bytas mot ett vitt. Helst ett stickat överkast då jag är bortskämd med ett sådant i mitt gamla flickrum hemma hos mor och far. Underbart vackert och romantiskt.

Tror min mor kommer att passa på att njuta av mina stolar så länge dom står kvar ute hos föräldrarna på landet. Där vet jag att dom har det bra.





Kommer definitivt att göra flera besök på Lantik i Lådö utanför Enköping och fynda till bra priser. Jag väntar ivrigt på den dagen då jag får nycklarna i min hand, då jag får börja inreda mitt hem och göra det precis till det jag vill. Mys!

Söderböna

Idag skrev jag kontrakt på en underbart fin lägenhet här på Söder. Efter två dagars konstant oro och iver vet jag nu att det är jag som om drygt en månad kommer att bo där. Dom knarrande trägolven blir mina att gå på, dom vita väggarna kommer att lysa på mig och södercharmen kommer att glädja mig varje dag.

Med Vitabergsparken och vackra Sofia kyrka precis utanför dörren har jag många härliga stunder framför mig och ändlösa vackra promenader att vandra. Jag är fattig som en kyrkråtta men jag har uppfyllt ännu en av mina drömmar och det är som dom säger. Ingenting är omöjligt.

Idag är jag stans lyckligaste tös!

Mysigt uppvaknande

Denna vaknade jag till imorse..

Lars Winnerbäck - Det vackraste världen har sett

Otålig

Om några minuter kryper jag ner i en varm säng, där en varm famn väntar. Jag ska gosa in mig tätt intill, jag ska sniffa mig sömnig av hans doft. Men innan jag somnar ska jag njuta av honom, smaka på hans läppar och se till att jag somnar tillfredsställd.

Stockholm är stort, men vissa avstånd är små. Är det inte fantastiskt.

En liten liten svacka..

Kan du vara god att höra av dig så jag får skrika lite på dig? Så jag får visa hur irriterad jag är och hur nog jag har fått?

Kan du visa dig här utanför min dörr så jag får slå lite på dig? Så jag får visa exakt hur besviken jag är på dig?

Kan du sedan vara god att slita av mig kläderna? Så att vi kan ha det mest passionerade sexet vi någonsin upplevt?

Förförd

Han lät fingrarna röra gitarrsträngarna och jag satt spänt bredvid. Hur kommer det sig att det ständigt förekommer män i min närhet som kan spela detta underbara instrument? Känns som att det står skrivet i pannan på mig hur löjligt förförd jag blir av gitarrspelande. Så vackert och avskalat. Man kan inget annat än att ta in vartenda ackord och totalt kapitulera.

Jag vet inte om det var vinet som gjorde det eller bara stämningen, men när han bad mig sjunga så gjorde jag det. Jag som aldrig sjunger i någons närhet fann mig helt plötsligt naket och ärligt sitta och sjunga Om du lämnade mig nu tillsammans med gossen på gatan bredvid. Jag har sjungit inför tusentals personer, men det är inte tusen gånger så svårt som att sitta bredvid någon och låta den människan höra min röst, så nära, så avklätt.

Jag vet att antagligen var det varken vinet eller stämningen som gjorde det, det var nog han. Så kanske att jag vågar släppa in honom där igen. För visst är det nästan något fånigt romantiskt över att sitta och sjunga den där underbara Winnerbäcksången tillsammans, medveten om att dom läppar jag åter kommer att pröva, är hans.

Varma hjärtan

Jag kikar försiktigt in genom den öppna dörren till enkelsalen där en svårt sjuk patient ligger. Jag ser en säng stå tätt intill hans och hans fru sitter i sängen och håller honom i handen. Det var hennes största önskan igår, att hon skulle få finnas vid hans sida varje minut av dygnet den tiden han har kvar. Jag ler när jag ser kärleken dessa två delar. Jag ler med henne när jag ser glädjen i hennes ögon över att få finnas där för honom, att få hålla hans hand och pyssla om honom. Jag sörjer med henne när hon gråter ut sin frustration över att hon kommer att förlora sin älskade gubbe inom en snar framtid.

Elin! Ser jag i syne eller är du verkligen här?! Hon ser på mig där jag står i dörröppningen, civilklädd, klar för utbildningsdag på sjukhuset. Hon berättar hur natten varit, att han sovit lugnt och att hon legat med sin hand i hans hela natten, att dom ätit frukost tillsammans. Han ser lite piggare ut idag, denna gamla farbror som jag haft hand om dom senaste dagarna. Han ser på mig med ett leende när jag går fram för att ta hans hand. Han strålar av hennes närhet. Dom är varandras allt.

När vi träffades för 13 år sedan så kände jag mig som en tonåring, jag visste inte att man kunde må så bra! sa frun häromdagen med tårarna rinnandes ned för hennes kinder. Insikten om att detta skulle bli hans sista tid i livet har vänt hela hennes tillvaro upp och ned. Jag vet inte vad jag ska göra för dom, dom berör mig. Dessa varma människor som jag önskar så många år till tillsammans. Men han är gammal, hans hjärta är för svagt för att återhämta sig.

Jag berättar att jag kommer och jobbar imorgon natt och att vi ses då. Tror du vi är kvar då? frågar hon oroligt. Det tror jag allt att ni är, säger jag med ett leende. Jag önskar inget hellre än att få finnas där den dagen han går bort. Hon kommer att vara helt förkrossad den lilla damen med det stora hjärtat. Men idag ler dom båda två, idag är sorgen blandad med lycka, för idag har dom fortfarande varandra. Jag hoppas dom har morgondagen också.

Hemlös

Det gick ju åt skogen det där. I min desperation försökte jag få en söt läkare att donera dom hundratusen kronor som fattades för att lägenheten skulle bli min. Han bara log som svar. Jag antar att det var ett nej? Så nu sitter jag här, hemlös och hungrig och lite ledsen eftersom jag redan flyttat in i tanken.

Detta kommer att bli min vardag den här sommaren. Gå på visning, bli kär, flytta in soffan i tanken, bjuda, flytta in sängen i tanken, bjuda, förlora budgivningen och gråta.

Men jag ger mig inte nu. En dag kommer jag att vinna den där budgivningen, och jag kommer att vinna budgivningen på den allra finaste lägenheten jag någonsin sett. Och jag får väl se det positiva med att jag förlorade den här lägenhet, nu har jag fortfarande chansen till den där kakelugnen jag alltid drömt om.

Det ordnar sig det här.

Vilsen i lägenhetsvimlet

Nu har det hela börjat. Så liten jag kände mig när jag steg in genom den gamla charmiga trädörren. Något förvirrad kikade jag in i badrummet, såg fint ut. Sovalkoven var bred och det skulle nog få plats med flera garderober där. Rummet var ljust och köket lagom stort. Öppnade skåpluckan under diskhon utan att direkt veta vad jag skulle titta efter. Har hört att man ska titta där.

Köket kan behöva renoveras lite. Vad kostar en spisfläkt? Jag blir ännu mera påmind om att jag är själv om detta. Ingen som säger att det ordnar sig, ingen som står bredvid och säger att Så här kan vi göra. En ful blå vägg förstör det lilla köket. Den ska bort. Kanske skulle en vacker fondvägg istället pryda den några kvadratmeter stora väggen. Är det svårt att fixa en fondvägg? Ingen aning. Jag har aldrig gjort något sådant.

Mäklaren såg snäll men världsvan ut. Undrar om hon såg på mig hur vilsen jag kände mig. Hon var vänlig och tog sig tid att prata med mig. Jag visste inte riktigt vad jag skulle fråga om men hon pratade på och informerade om det viktigaste. Bygglov för balkonger på gång, det låter ju bra. Undrar vad det gör för månadsavgiften? Ingen aning. Den frågan kändes för dum för att ställas så jag höll tyst.

Det var en riktig Elin-lägenhet det där. Jag skulle kunna se mig själv i den lägenheten. Liten men bra planerad. Den skulle göra det möjligt för mig att bo kvar på min älskade gata som jag blivit så fäst vid. Problemet är bara att många andra också upptäckt tjusningen med detta område. Så jag vågar inte hoppas. Men när budgivningen börjar tänker jag vara med. Min första budgivning som tar mig ett steg närmare till att äga min alldeles egna lägenhet här på vackra Söder.

Waiting On A Sunny Day

Så kom den till sist. Waiting On A Sunny Day. Denna underbara sång som gör att livets alla bekymmer försvinner och för 4:16 minuter känner man endast lycka. Jag står där med ett leende på läpparna och sjunger med i dom vackra textraderna. Kylan når mig inte längre och mina tankar flyger iväg till en varm sommarkväll på Smögen. Jag känner ingen ånger för det som blev, jag ångrar inte honom. Jag ångrar inte något. Men jag är tacksam för det jag fått uppleva, och tänker att man inte kan styra vart livet för en. Det är en underbar resa och bara att ta ett stadigt tag och hänga på.

Jag ser på den nästan 60-åriga man som står där framme på scenen. Han har en helt otrolig scennärvaro. Så ödmjuk och jordnära. Dessa dagar stannar jag upp. Jag stannar upp och känner. Jag är livrädd för det jag har framför mig, livrädd för att göra det ensam. Men jag växer för varje dag. Jag lär mig hela tiden nya saker och kommer klara mig bra.

Jag väljer att lyssna på Bruce när han sjunger att allt kommer att bli bra, och att man helt enkelt får vänta på en solig dag och vända natten till dag. För jag ser minsann där han står, att han är klok som en bok den där karln. Och sexig som få.

Livslust

Varför kan man inte väckas av sms som andas livslust varje morgon? Sådana där sms som gör att man slår upp sina blå och med ett leende på läpparna vet att detta blir en bra dag?

Men ibland händer det, imorse hände det. Detta är en bra dag.

Präktig bonddotter?

Präktig. Ett ord som för mig är ganska främmande. Ett ord som jag önskar att jag kunde relatera till i högre grad än jag hittills kunnat. Tills igår. Tydligen så kan folk (män) uppfatta mig som präktig, att jag är en kvinna som man måste vara försiktig med, att jag är skör och bör hanteras varsamt.

Visst behöver jag hanteras varsamt, men det finns ju någon måtta på eländet. Jag är en kvinna med en stark sexualitet och ett stort behov av att få njuta av den. Så jag lät honom veta det, och jag tog för mig. Äntligen fick jag känna hans tyngd över mig. Naken hud. Kyssar. Smek. Som jag v ä n t a t .

Idag är jag inte lika präktig i hans ögon. Tydligen så ändrades hans bild av mig för varje minut som gick. Den oskyldiga bonddottern såg han liksom i ett annat ljus igår. Men på något sätt så hoppas jag att jag har lite av min inbillade präktighet kvar. Det känns liksom så oskyldigt.

Bara så enkelt

Mysigt att gå förbi 7Eleven på vägen hem en sen kväll. Köpa Pucko och pistagebullar. Vandra hemåt på blöta gator, skrattandes efter en underbar kväll. Att få ta en varm dusch, krypa ner i sin säng där någon säger Kom och lägg dig på min arm..

Så okomplicerat, så enkelt, så oskyldigt. Men med så mycket värme.

Det där var min verklighet igår.

Ett efterlängtat samtal

Konstigt det där hur man kan känna på sig saker i förväg. Som när man hör hur mobilen börjar ringa och man bara vet att det är en viss person innan man ens tittat på displayen. Och man blir glad när man ser namnet som står där. Kanske är det hoppet till att höra av någon speciell som är så starkt att det blir verklighet, jag vet inte.

Men igår ringde min mobil och jag svarade med ett fånigt leende på läpparna. Tänk att mitt hjärta är så nyfiket, jag som trodde det sov, lika djupt som Törnrosa ungefär. Men tänk vad fel man kan ha, är det inte underbart.

Skrämmande eller charmigt?

När jag kom hem från jobbet imorse mötte jag på gatan utanför min port en lång man som skulle ut på en springtur i solskenet. En kändis! tänkte jag nöjt och undrade vem han egentligen var. Våra blickar möttes och jag log lite generad när han hejade. Jag fortsatte fundera på vem han var, kanske en komiker, han såg ut som en komiker. Det störde mig att jag inte kom på hans namn.

Hade lite ärenden att göra direkt på morgonen så jag gick upp i lägenheten och hämtade en del brev som skulle postas och begav mig ut igen. Jag besökte Konsum och handlade frukost som skulle intas på balkongen. När jag återigen närmade mig in port stod ånyo den långa mannen utanför. Han bor här! Åh jag har en kändis i min trappuppgång! Denna gång vågade jag le lite mindre generat tillbaka.

Jag gick in i trapphuset och där föll poletten ner. Den så kallade kändisen är ingen kändis, det är min granne som bor vägg i vägg. Förövrigt mycket trevlig, vi brukar utbyta några ord när vi ses. Jag har inte bestämt mig om jag är charmigt förvirrad eller om det börjar gå överstyr och bli obehagligt. Jag tror jag väljer det förstnämnda.

När karmat slår tillbaka

Kikade runt lite på Facebook nyss och fick syn på en tjej jag kände igen. Jag vet att hon och jag har träffats vid ett antal tillfällen, troligen under gymnasietiden och antagligen festat en del tillsammans. Men det är en annan känsla som dyker upp när jag ser henne. Har inte hon en bror som var väldigt förtjust i mig en gång i tiden? Dåligt minne som jag har tittar jag igenom hennes vännerlista och hittar honom. Det dåliga samvetet väller över mig. Jag minns honom. Jag minns även att jag inte alls vara snäll mot honom.

Jag har alltid varit dålig på det där. Att vara snäll mot den delen av det manliga släktet som finner mig intressant. Nu för tiden måste jag säga att jag mognat och kan hantera sådana situationer bättre än för några år sedan. Min avsikt har aldrig varit att såra någon men det har mynnat ut i ett beteende som tolkas som känslokallt. Jag vet inte hur jag ska hantera situationen och gör alla fel man kan tänkas göra. Jag vill också vara så där rak och korrekt att inga sårade känslor uppkommer.

Jag börjar tänka en del på dom gamla spökena jag har i garderoben, och minns hur många jag glömt. Jag skäms lite över att jag glömt dessa män som genom åren har sett på mig med varm blick som dessvärre senare ersatts med en sorgsen blick och många gånger förakt. Hur skulle jag få dessa män att förstå att jag inte var så oberörd som jag verkade, när jag egentligen endast ville dom väl. Det här med kärlek har alltid varit svårt för mig. Känslor har varit obehagligt och att leva som vinden var desto lättare.

Är det just detta jag får betala för idag? Är det karmat som hunnit ifatt mig och ser till att jag ska få smaka på min egen medicin? Kanske ska jag ringa upp alla dessa män (som jag inte ens minns) och be om ursäkt att jag var ett sådant svin? Inte konstigt att jag inte sover gott nu för tiden, jag grubblar för mycket. Jag vill nog ärligt påstå att jag alltid har haft ett varmt hjärta, men det är nog först dessa dagar som jag är redo att släppa in kärleken. Om nu kärlen är till för sådana som mig. Jag vet ärligt inte.

Hopp och önskan

Ibland gäller det nog bara att våga. Även om man mest av allt är rädd för att misslyckas.

Nu är det inte längre upp till mig..

Om natten

Han står med händerna på mina höfter. Han ler och ser in i mina ögon, ser på mina läppar. Kysser mig. Jag andas ut, jag känner mig trygg. Gosar in mig i hans nacke och andas in doften från hans hals. Den där känslan är som en drog, som en drog som får min själ att komma till ro. Som får mig att stanna upp och känna en önskan av att kunna stanna tiden, att alltid få kunna uppleva den känslan jag känner av hans närhet, hans beröring, hans blickar.

Jag vaknar med en känsla av saknad varje morgon. Varje natt tar han sig in i mina drömmar. Alltid samma dröm. Så verkligt. Varje gång får jag känna honom nära, varje gång känner jag den där tryggheten av att ha honom intill mig. Evigheter har gått sedan mina fingertoppar senast smekte hans kind och jag längtar tills den dagen det sker. Jag kan inte förklara varför han numera kommer till mig varje natt och gör att hela mitt jag skriker efter honom. Är det min frustration att inte veta vad som händer med honom? Att inte veta hur han mår och hur hans vardag ser ut? Frustrationen över att inte få hjälpa..

Jag vet att han är medveten om min saknad. Han vet att han finns i min tankar. Jag kan inte stressa honom, jag kan inte tvinga honom att ge mig plats när jag vet att han mår som han gör. Han kan inte ge mig mera än vad han vill. Jag kräver inte heller det. Jag önskar bara att jag fick ta honom i min famn, smeka hans kind, krama honom hårt och bara få känna en sekund av den där tryggheten. Även om han sedan försvinner bort från mig igen.

Men varför ska jag behöva drömma om honom varje natt, när det inte ger mig någon ro. När det gör min blåa himmel, aningen mera grå. Varför.

Beröring

Jag tycker om när han lägger sin arm omkring mig och drar mig nära, hans hand som nuddar min. Närheten vi söker hos varandra. Två närhetstörstande själar som dras mot varandra likt två magneter.

Det är mysigt det där, ännu oskyldigt, men mysigt.

Vänner, rosé och grönska

Jag var i himmelriket igår kväll, skulle nästan kunna beskriva det som Nangijala. Så otroligt vackert att jag stod helt förstummad och alldeles tagen. Jag blev ivrig av alla kaniner som sprang runt där i hagen, kattungarna som busade. Ja jag ville ta med dom alla hem.

Var hemma hos en arbetskamrat igår kväll. Hälsade på honom och hans man i deras söta lilla hus i Nacka. Sättet dom bor på måste vara det mest ultimata för kropp och själ. Tänkte för mig själv att utbrändhet och psykisk ohälsa skulle minska kraftigt om alla hade möjlighet att bo sådär.

Doften från grillen spred sig både inomhus och i trädgården. Glaset var fyllt med rosévin och den där rofyllda mysiga känslan spred sig i kroppen på mig. Jag trivdes. Jag är så tacksam över att ha träffat dessa två underbara människor med en gästfrihet som är helt otrolig.

Mätt, trött och smålullig kom jag hem till Söder. När jag gick från tunnelbanan passerade jag favoritcaféet Fåtöljen på Hornsgatan, folk satt fortfarande ute trots att kvällen började närma sig midnatt. Jag korsade Hornsgatan upp på Brännkyrkagatan och såg några killar som spelade fotboll på gatan.

Jag frös inte där jag gick, trots endast linne och kofta. Kanske var det alkoholen som gjorde mig varm, kanske var det en ljummen kväll igår. Men nog känns det att sommaren är på väg. Känner på mig att detta kommer att bli den bästa sommaren någonsin. Längtar.

080915 - Öppet

Jag blir kvar i Stockholm i höst. Jag ska ingenstans. Jag blir kvar här på obestämd framtid. För första gången i mitt liv känner jag att jag funnit någon slags ro, jag behöver nu inte längre skynda vidare med rädsla för att fastna. Jag vill fastna. Utvecklingsmöjligheterna på min nuvarande arbetsplats är stora, att äntligen sitta här med en fast tjänst känns inte ett dugg skrämmande.

Jag är alldeles för duktig på att leva i framtiden, att inte stanna upp och njuta av hur mitt liv ser ut just idag. Ständiga planer på hur framtiden ska se ut gör att rastlösheten maler och gror i mig. Själen är trött och vill ha andrum, få tid att slå sig till ro.

Jag har ett arbete jag älskar, jag bor på mitt vackra Söder. I sommar blir jag förhoppningsvis ägare till min alldeles egna lägenhet på Söder. Då har jag en fast grund att stå på. Visst har jag drömmar för framtiden men jag hinner med allt det där. Jag får inte glömma att jag redan lever min dröm och att jag mår bättre än på länge.


Nu mår jag bra av att vara Syster Elin på Kardiologen på Södersjukhuset, där tänker jag stanna.

...

Ibland önskar jag att jag bara kunde sluta känna,
sluta engagera mig i andra människor,
sluta hoppas.

Sluta vara jag.

Ibland önskar man

Lifehouse - Storm

Uteblivet besök

Åh vad jag hade hoppats på att få ha honom här igår, att för första gången på snart två månaders tid få ha honom nära. Sniffa på honom, hålla om honom, se att han är okej. Hans energi tycks vara på väg tillbaka och det glädjer mig. Men jag vill se det med egna ögon. Jag vill öppna min ytterdörr och se honom stå där med sitt vackra leende. Det där leendet som jag saknar, dom där gröna ögonen som glittrar likt en sol som speglar sig i havet.

Men som han själv sa igår, ödet är emot oss. Jag fick somna själv, utan hans hud mot min, utan hans underbara doft. Mycket vatten har runnit under broarna sedan sist, hans hjärta tyngs av sorg och det finns inget jag kan göra för att ändra hans verklighet. Men jag kan smeka hans kind, hålla honom nära och säga att han har fattats mig. Och kanske fråga om han tyckte att tårtan var god.

Nej nu hoppas jag att han snart skyndar sig hit, jag vill krama honom blå. Sötnosen.

En kväll i maj

Det sägs att man inte kan sitta hemma och vänta på att drömprinsen från ingenstans ska komma och knacka på dörren, för så går det inte till. Man måste ge sig ut för att kunna träffa på honom.

Eller så knackar han faktiskt på dörren en tidig morgon, med anledning av stambytet som just nu sker i mitt bostadshus..

På den vägen är det. Nu får vi se hur fortsättningen blir, men att ha honom här igår kväll var underbart. Att sitta och prata i timmar i skenet från dom levande ljusen, skratta från hjärtat och utbyta blickar.

Han är på så många sätt, så otroligt vacker, han får mig att må så otroligt bra. Och jag njuter.

Kvällsfika

Underbart att se hans namn blinka på mobildisplayen. Ännu mer fantastiskt var det att höra honom säga att han tackar ja till min fikainbjudan imorgon kväll.

Dags att städa lite tror jag..

Vårisen

Jag ska hälsa från ..... Han har frågat efter dig två dagar i rad i fall jag träffat eller sett dig..

Hans annars så skämtsamma vän ser på mig med allvarliga ögon och jag förstår att han vill att hälsningen ska gå fram.

Mitt hjärta av snö smälter.. Som vårisen ungefär.

En undran i maj

Hur känns hans lena hud under mina händer? Hur känns det att låta mina fingertoppar vandra över hans vackra axlar, ner över det vältränade bröst som jag sett skymta under hans tröja? Hur känns det att smeka hans rygg, känna skulderbladens kontur och hans muskulösa armar?

Frågorna är många, längtan och åtrån är stor.

Låt mig bara få känna...

Att säga det med en tårta

Att göra en tårta som som man vet att personen tycker mycket om, att sedan sätta sig på pendeln i 40 min för att sedan bara ställa tårtan utanför hans dörr, skicka ett sms med upplysning om att man lämnat något där, för att sedan sätta sig på pendeln i 40 min för att åka hem. Det var precis det jag gjorde ikväll.

Jag vill att han ska må bättre, jag vill honom så väl. Att säga till mig som vårdande person att man behöver tid för sig själv, är inte lätt för mig att hantera. Jag är van att finnas i närheten och stötta folk dagligen i mitt jobb, det är så jag är som person. Men att inte kunna hjälpa någon som berör ens själ så djupt som han gör, gör att jag måste få visa min omtanke på annat sätt.

Att sätta sig på 16:59 pendeln med en tårta i bagaget, det fick bli mitt lilla sätt.

Nyfikenhet

Han är en frisk fläkt som får mig ett le. Med varma ögon och en omtänksam blick står han framför mig. Jag funderar på hur dom där läpparna skulle kännas mot mina. Troligen mjuka och smaka så där underbart sött.

Jag måste smaka på dom där läpparna. Jag bara måste..

Underbara vår

Du är som ett glas saft i solen!

Jag tänker inte analysera varför karlarna verkar dras extra mycket till mig just nu. Kanske är det våren, kanske är det något annat. Men en sak är säker, jag tänker suga åt mig av uppmärksamheten och njuta av varenda sekund!

Dessa vackra män..

Dränerad

Ikväll behöver jag en varm famn. Jag behöver en hand som smeker min kind. Jag behöver en varm blick.

Jag älskar mitt jobb men jag älskar inte att bli dränerad på all min värdefulla energi. Frustration som tas ut på fel personer, deprimerade patienter och folk som känner misstro inför sjukvården. Jag missunnar inte någon som mår dåligt att få uttrycka sin frustration, men vårdpersonal är inga övermänniskor. Att ibland gå hem från jobbet och känna sig alldeles tom och sänkt får mig att undra hur man ska orka detta i 40 år till.

Ikväll behöver jag någon som säger; Elin, i mina ögon räcker du till..

Derby

Jag var på fotboll igår. Derbyt mellan Hammarby och Djurgården. Jag minns inte senast jag var på en fotbollsmatch, så pinsamt länge sedan är det. Vad jag vill minnas var det när Enköping låg i Superettan för en del år sedan, börjar nog faktiskt bli en hel del år sedan. Hur som helst.

Vad underbart det var att stå där på Råsunda igår, i Djurgårdsklacken och se pojkarna kämpa där på plan. Ett tag såg det riktigt lovande ut och när det stod 1-0 var det en helt fantastisk stämning på läktaren, men sen vaknade pojkarna i grönt till och gjorde livet surt för alla Djurgårdare. Då var stämningen inte lika hög längre, mer irriterad.

Trots att jag så sällan sett Djurgården spela så har det alltid varit laget jag glädjes extra med vid vinst och sörjer med vid förlust. Allt sedan denna dag i årskurs 1, tjugo år sedan, när min söta klasskompis berättade att han höll på Djurgården så har det även varit laget för mig. Oj vad jag var förtjust i honom då, var nog det alla år i skolan, och jag är nog det fortfarande tror jag. Om jag ska vara ärlig.

Detta var den första matchen på länge men det var garanterat inte den sista denna sommar. Vi ska ha det riktigt mysigt i sommar, jag och alla testosteronstinna pojkar i Djurgårdsklacken. Hejja!

Hokuspokus?

Har du någongång känt av en annan människas energi trots att personen inte finns i din fysiska närhet? Har du någongång känt av denna energi alla dygnets timmar? Har du någongång känt avsaknaden av energin hos denne som om det vore din egen?

I sådant fall vet du hur mycket det tar av din energi. Hur det konstant ligger som ett grått moln över dig och hindrar dig från att uppleva äkta lycka. Hur din vardag påverkas av något du absolut inte kan styra.

Det positiva med detta är att när denna person börjar återfå sin energi, då är jag den första som kommer att märka det. Mycket hokuspokus detta, men jag är van, men det är ju min vardag.

...

Ibland orkar jag bara inte...

Glädje!

Nu har hon landat på Arlanda. Nu blir Stockholm sådär vansinnigt vackert igen.

Välkommen hem min älskade vän, nu möter vi våren tillsammans!

En vacker dröm

Jag tänder några värmeljus i kakelugnen. Jag har alltid önskat mig en fungerande kakelugn, men att tända några värmeljus får den ändå att lysa. Lågorna lyser upp vardagsrummet och jag tänder lite fler värmeljus på trähyllan och några på soffbordet. Trägolvet knarrar när jag går, det lutar lite charmigt och avslöjar att huset är gammalt.

Jag går ut i köket och börjar duka för två. Tänder levande ljus och ställer buketten med ljusrosa tulpaner jag köpt tidigare på dagen på bordet. Jag tröttnar aldrig på tulpaner, dom är så vackra. Så enkla, men så vackra. Jag tittar till maten som står på spisen, snart är det klart. Nu hör jag det välbekanta ljudet av en nyckel som vrids om i låset. Vad jag älskar det där ljudet. Det ger mig ett lugn och en glädje som jag aldrig tröttnar på. När jag hör det där ljudet vet jag att du är hemma. Då har du kommit hem till mig, då är du hos mig.

Jag möter dig i hallen med ett leende. Du smeker min kind, drar mig emot dig och kysser mig. Dom där läpparna som smakar så sött, som jag aldrig får nog av. Du håller om mig hårt och jag känner hur lugnet sköljer över mig. Du är så vacker där du står. Du fick mig att tappa andan första gången vi träffades. Du får mig fortfarande att tappa andan. Vackra du.

Jag går tillbaka till köket för att ordna det sista med maten. Du kommer och ställer dig bakom mig, omfamnar mig. Du ser maten, och de levande ljusen, dina ögon lyser. Ikväll vill jag skämma bort dig. Du viskar ord i mitt öra som endast jag kan uppfatta.. Jag ryser. Jag är lycklig, du gör mig lycklig.

Sen vaknar jag, i min lilla lägenhet, utan kakelugn, utan golv som knarrar.
Men den där drömmen, jag vill ha den, jag vill känna det där obeskrivliga lyckoruset..


Skrivet 28 mars 2008.

Kvällspromenad

Jag tog tunnelbanan till Gamla Stan och vandrade Skeppsbrokajen bort. Blåsten bet i kinderna och jag undrade om jag inte skull tagit en tjockare jacka på mig. Jag tittade ut över vattnet där jag gick kullerstenarna fram, fåglarna cirkulerade över den mörkblå ytan och deras skrik ekade i luften.

Jag har ännu inte lärt mig Stockholms geografi och när plötsligt kajplatsen för Djurgårdsfärjan uppenbarade sig framför mig blev jag lite förvånad. Genast togs jag bakåt i tiden, till en varm höstdag där en första kyss ägde rum. En första kyss som smakade sött som socker, som forfarande smakar sött som socker. Jag ler lite åt minnet och fortsätter min vandring på kajen.

Fjäderholmarna. En kajplats som ekar tom fick mig att minnas en varm vårkväll ute på Fjäderholmarna med en flaska vin som var på tok för dyr. Men egentligen var den värd varenda krona, mysigt hade jag och sällskapet den kvällen, en kväll som känns så avlägsen nu.

Jag gick förbi slottet där en ung pojke med stora kliv gick fram och tillbaka och vaktar slottet. Några turister stod längst upp på trappan och såg ut som att dom försökte samtala med vakten, hur bra det gick vet jag inte. Får dom prata dom där vakterna? Allvarliga måste dom se ut också, jag tror att jag skulle ha stora problem med det där så ofta som jag vill dra på smilbanden.

Stadshuset sträckte sig högt och ståtligt och snart passerade jag dom tre kronorna och fortsatte upp på Kungsholmen. Hantverkargatan fick mina tankar att vandra iväg till min underbara vän som på tisdag åter får svensk mark under sina fötter. Efter en månad på resande fot är jag otålig över att ha henne hemma igen och kunna njuta av vackra vårdagar i parken.

Under min promenad hann jag rensa huvudet. Jag hann glädjas åt allt det vackra i livet, jag hann skänka min ödmjuka beundran för alla som vill mig väl. Jag hann sakna dom som fattas mig, skänka varma tankar till dom som har det svårt. Allt medan jag kände energin åter ta plats i min kropp.

Onsdag 8 april 2009

Det är konstigt det där. Hur man under flera dagar längtar till en dag, en dag som planeras vara fylld med vårpromenader, strosande på stan och livsnjutande. Men nu när den dagen väl är här så vill man bara krypa under en sten och invänta bättre tider? Det är precis detta som är min dag.

Efter att ha gått av efter två stycken nattpass och är ledig tills imorgon eftermiddag skulle detta vara ett dygn som skulle tillbringas på våraktigt spralligt vis. Men nej, här sprallas det inget. Dörren till balkongen får stå på glänt utan mig sittandes ute på den. Kroppen känns tung och tanken likaså.

Solen skiner fortfarande på Söder och jag borde ta tillvara på varenda sekund av den. Kanske är det just detta som sätter stopp för mig. Borde. Helst vill jag bara lägga mig i sängen igen, dra täcket över huvudet och somna om, men gör jag det så blir det en sömnlös natt och ännu mera rubbad dygnsrytm. Så jag håller mig vaken.

Nej jag måste lämna denna lägenhet, jag måste ge mig ut och samla energi. Jag läcker som ett såll dessa dagar. Troligen är det därför jag idag, längtar efter min mossiga sten att krypa under. Trots att detta är min efterlängtade lediga dag.

Är det inte ironiskt så säg.

Ett lyckligt slut

Efter ett dygn av oro har lugnet lagt sig. När en ung familjemedlem hamnar på sjukhus så vänds världen upp och ner. Klumpen i magen ligger envist och maler. Även om man är övertygad om ett lyckligt slut så är hjärtproblem inget att ta lätt på. Speciellt inte när det är omgång nummer två som denne hamnat på sjukhus med hjärtövervak. Även denna gång fick sjukhusvistelsen ett lyckligt slut. Med en oförändrad ultraljudsbild och oförändrad medicinering fick han gå hem.

I mitt yrke är jag oerhört tacksam över all kunskap jag fått inom kardiologi. Jag är en endast en nybörjare och sniffar i kanterna av det breda området men tillräckligt mycket har jag lärt mig för att bygga upp senarier i huvudet för vad som kan vara fel med min nära och kära. Jag tycker det är oerhört spännande att jobba med kardiologi eftersom det är så komplext, och viktigt, utan ett fungerande hjärta så överlever vi inte, punkt slut. Det är dessa gånger när sådant här händer som jag önskar att jag inte visste något alls om detta organ, att jag trodde att om man bara ger en tablett så blir allt bra, då försvinner alla bekymmer. Vad lätt det skulle vara..

Det har varit alldeles för många sjukhusvistelser i min släkt nu ett tag, hoppas det lugnar ner sig så alla får njuta av våren, friska och krya.

Ps. Jag har redan fått fräknar av vårsolen, lite halvgulligt sådär. Om jag får säga det själv.

Varma tankar

Stod framför skärmen och tittade på EKG-kurvorna på jobbet. Förmaksflimmer. Förmaksfladder. VES i bigemini. SVES i trigemini. Kort VT. Sinustakykardi. Då slog mig plötsligt bilden av honom. Det där leende ansiktet som jag studerat så många gånger, där varenda linje är undersökt av mina ögon, där mina fingertoppar har undersökt varenda millimeter. Det hugger alltid till lite inombords när jag får dessa attacker av saknad. Det gör extra ont när jag vet att dom ögon som normalt lyser av energi just nu är trötta och sorgsna. Jag ger honom tid, jag vet att dessa ögon snart åter kommer att lysa av iver.

Men likt förbaskat vill jag bara ha honom nära nu. Smeka hans kind, kyssa hans panna, hålla honom nära och låta honom vara liten och svag i min famn. Men kanske känner han av mina varma tankar när dom landar hos honom, förmaksflimmer, förmaksfladder och sinustakykardi till trots. Jag hoppas det.

Äktenskapstycke

Idag på jobbet fick jag återigen höra att jag och Sveriges sötaste läkare har äktenskapstycke. Detta är ju naturligtvis smickrande eftersom det måste betyda att jag är lika vansinnigt söt som han är. Synd bara att han inte ser den sötheten, han är så där dunderkär i sin tjej att jag är helt chanslös.

Men, äktenskapstycke är i alla fall äktenskapstycke. Han kanske borde inse att det är dags för lite vårrensning i sina relationer och få in en frisk vind som han kan dricka vin med hela sommaren? Vore ju fint med en guldring också som kan pryda mitt vänstra ringfinger, och några lintottar som springer runt benen.

Som sagt, äktenskapstycke är äktenskapstycke. Det borde han förstå.

Sångglädje

Ikväll har jag sjungit i kör. I Caroline af Ugglas Kör för Alla. Och jisses! Varför har vi inte tagit oss iväg till den där underbara tillställningen lite tidigare?

Men en sak är säker, nästa måndag är vi återigen på plats.

Laaaaaalaaalalalalaaaaaaaaaaa!

Samtalet kom..

..med orden jag behövde höra..

Jag känner fortfarande hans doft..

..på min hud..

Känslan av hans solbrända vackra hand..

..som smeker mitt bleka bröst..


Den energi vi delar, är som en vacker drog..

Dessa relationer..

Inatt analyserar jag.

Jag analyserar vänskapen som gick upp i rök och slutade i ett stort ingenting och som ännu inte givit mig ro trots att flera månader gått. Jag undrar hur jag ska förhålla mig till underbara minnen från den tid då vi fortfarande fanns i varandras liv, då vi gav varandra glädje. Vart gick det fel? Jag har svaret på frågan men jag blundar för sanningen. Jag såg tidigt tecken på att detta skulle bli allt annat än bekymmersfritt, att jag skulle få lov att kompromissa om min egen person och mina egna behov, men jag ignorerade dessa känslor. Allt för dom härliga stunderna som fanns där, och för tryggheten jag kände när jag flydde världen och vaknade utsövd i hans rum, där vi tillsammans mötte en ny dag utan måsten, musiken som alltid spelades, lugnet som alltid nådde mig. Jag känner hans hand som smekte min kind sista gången vi sågs, en hand som symboliserade värme. Eller var det ett farväl?

Jag analyserar kärlekar som uteblivit, känslor som envisats, fantastiska personer som jag haft i mitt liv. Hur dom på ett eller annat sätt kommit in i mitt liv och sedan blivit kvar någonstans i perferin för att sedan återigen försvinna. Jag förbannar min motvillighet att släppa folk nära inpå livet, min motvilja till att ge folk en chans. Något som resulterar i min motvilja att ge kärleken en chans. Jag har för länge sedan insett att jag är en trasig själ. Detta gör att jag behöver något som är äkta. Jag behöver något som jag kan känna tilltro till, något som ger mig hopp om att allt faktiskt kommer att ordna sig en dag. Att jag en dag hittar hem.

Jag analyserar min dumma stolthet som hindrar mig att ringa honom. Varför ringer jag bara inte och berättar allt som hänt, berättar allt jag vill ha sagt och få höra hans glada pigga röst som får mig varm inombords. Höra hans röst bekräfta att jag gör rätt, att beslutet jag tagit är ett beslut som även han skulle ta. Jag vill berätta att jag saknar, att jag vill krypa upp i hans famn och låta mina andetag följa hans. Jag skulle kunna ringa och berätta allt jag vill ha sagt, men jag vill ju att han ska förstå att jag vill att han ringer. Att han saknar mig och förstår att jag har massvis att berätta från de dagar han varit borta. Kan han inte bara förstå att det enda jag behöver är att han ska ringa och säga Hej sötnos...

Inatt analyserar jag.

Vägskäl

Jag står inför ett nytt vägskäl i livet. Trodde det skulle dröja lite längre än jag skulle tvingas välja vart jag ska ta vägen härnäst.

Detta är bra. Detta innebär att jag verkligen förstått vad jag vill. Jag har gjort Söder till mitt och jag älskar varenda gatsten. Det är på Söder jag ska bo.

Men först måste jag ge mig iväg, min höst kommer inte att spenderas i Stockholm. Jag ska bli lite..internationell.

Blir nog bra det här. Jag vet ju att mitt Söder väntar på mig. Och min alldeles egna lägenhet.

Min dag i ord..

KÄRLEK

Lyckopiller!

Varför ligga här själv varje natt när du kan ta på mig som ingen annan kan?

...

Om vi aldrig träffas igen
och du är ute och går en dag
och känner en närvaro vid dig

Då är det jag, som älskar dig
var jag än är..

Den vackraste av pudlar

Jag var på Moderna Museet med min morbror idag. Jag har under längre tid velat besöka just Moderna Museet på grund av en pudel. En underbar pudel gjord av konstnären Kjartan Slettemark som avled i december 2008. Nu är det just inte pudeln i sig som huvudsakligen fascinerar mig utan dess skapare; en man som jag pinsamt nog inte förstått är en framstående konstnär utan endast sett som en fantastiskt varm människa. Det är inte så lite det heller må jag säga.

Vissa människor möter man endast en kort tid och glömmer dom aldrig. Kjartan är en sådan människa. Jag kan fortfarande återkalla hans skratt i mitt minne, se hans glittrande ögon och finurliga leende. Ja, när jag såg den där pudeln idag kunde jag inte annat än att le, men samtidigt tänka på hans familj och vänner som drabbats av en otroligt tung förlust. För den kärlek som visades Kjartan, var enorm.

Kjartan Slettemark

1932-2008

Lundellkyss

Jag såg självaste Ulf Lundell på stan idag, vandrandes förbi mig, pratandes i mobiltelefonen. Jag ville bara springa fram till honom och ge honom en puss på kinden. Jag lyckades motstå min impuls, mycket för att det beteendet inte skulle vara okej. Men även för att inte ge den stackarn en hjärtinfarkt. Jag var heller inte så sugen på att bli bortförd av en väktare.

Men Ulf, om du skulle läsa detta så får du en liten cyberpuss istället. Det känns lite mera okej, lite mindre psykopatvarning över det hela.